Kultur

Sara Lidmans hundraårskalas – på Sara kulturhus i Skellefteå

Fem kvinnor i rockar med röda ballonger
Från Sara Lidman-firandet på Sara kulturhus i Skellefteå. Foto: Marie Salomonsson
Marie Salomonsson
Publicerad i
#198
Lästid 5 min

Sara Lidman föddes 30 december 1923 i byn Missenträsk i Västerbotten och dog i juni 2004. Sara Kulturhus i Skellefteå bär hennes namn. Sara Lidman-sällskapet, Sara Kulturhus, Kultur & Fritid / Stadsbiblioteket och ABF arrangerade ett hejdundrande kalas på hundraårsdagen med extra allt.

Och tänk om hon hade suttit där med oss hon också – språkkonstnären och storordenförfattarinnan. Där på första bänkraden, mitt i hurrandet och lovorden. Enligt journalisten Robert Tedestedt skulle Sara absolut inte ha uppskattat uppmärksamheten kring sin egen person, för hon ville inte gärna framhäva sig själv. Fast en glädjedans på den röda trasmattan på scenen skulle hon nog ha unnat sig, trodde Ellenor Lindgren, skådespelare på Västerbottensteatern.

Sara kulturhus i centrala Skellefteå. Foto: Marie Salomonsson

Programmet inleddes med ett citat ur Saras Lidmans dagbok. Där hon redan som 18-åring definierar sin kommande livsuppgift i världen: “Jag vill studera människor. Skriva om dem, hata, älska, förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja, jag vill skriva allvarliga saker. Jag vill predika”.

Sarakalaset bjöd på mycket gott och blandat från Västerbotten, Sydafrika och Vietnam. Sydafrikansk jazz komponerad av Abdullah Ibrahim, framfördes av bandet Lejonmyren. De spelade även “Fåglarna i Nam Dinh”, en låt tillägnad Sara från folket i Vietnam, efter noter av musikern Karl Axel Dominique. Körsången “Världshavets barn” sjöngs av Pop up-kören, med solisten Susanne Sundqvist Bergkvist. Ursprungligen uppfördes körverket för projektet “Lyssna på oss” i Jörn 2019. Ingeborg Lövberg, fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet serverade iakttagelser ur Saras romaner, bl.a. från “Tjärdalen”, “Varje löv är ett öga” och “Järnkronan” från sin avhandling “Från samvete till sam-vett” om filosofi, litteratur och aktivism i Sara Lidmans författarskap.

Innan tårtan och kaffet bjöds det också på performance, talkör och dikt av Skelleftebygdens Berättarförening. Däribland “Ring klocka ring” strösslad med Saracitat aktuella nu som då. Texten skriven av Kerstin Andersson och Rose-Marie Lindfors, på scenen tillsammans med Karin Häggmark, Margaretha Hörnqvist och Ulrica Rauhal.

Ring, klocka, ring

Ring för BYN – Byn som är en del av världen.
Byn är en del av världen, lufthavets vindar erkänner inte några nationsgränser. Såvitt man bor i en by måste man bry sig.

Ring för människan
Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om ska man vara där och kämpa med hela sitt väsen.

Ring för Sam-vettet – Att allt levande håller ihop – genom tusen strider och smekningar.
Ring för Sara som sa: Ska jag berätta detta för er, ni som redan vet hur det är?
Ring för alla människor. Vi bor i byar runt om i världen.
Såvitt man bor i en by så måste man bry sig. Hur kan vi bry oss nu?

Vi ser mycket av det som händer i världen idag.
Vi översköljs av bilder varje dag. Vi hör en förtvivlad mamma ropa: ”Var är världen nu? Vem kan hjälpa oss nu?”
Vi både ser och hör barn som frågar när allt bombande ska upphöra. Barn som undrar hur piloten som nyss bombade sönder deras hus, dödade hela familjen, hur den piloten kan sova på̊ natten.

Och jag tänker ”När en människas väg genom livet består av handlingar som skapar smärta, som raserar och river sönder, då har de inte klarat av testet om vad ett avancerat samhälle är.”

Det vi vet idag är att alla samhällen behöver empatiska människor, de som har förmågan att förstå och respektera andras behov och handlingar.
De som har förmågan att skapa visioner för olika framtider: möjliga, troliga och önskvärda.

Vi vill bara leva, ropar en flicka från en grushög som nyss var hennes hem!

Så hur kan vi bidra till att skapa framtidens byar som är fulla av LIV?

Saras ord bränner sig fast och vill inte släppa. ”Är jag med-ansvarig?” Bryr jag mig? Har jag modet att kämpa med hela mitt väsen? Hur skulle den kampen se ut? Hur står det till med civilkuraget?

Och hur är det med Sam-vettet? Ser jag mig som en del av det magiska samtalet som pågår mellan allt i naturen? Vill jag dela det som går? Klarar jag av att bara ta det som behövs. Vågar jag tänka i nya banor, gå utanför boxen? Göra förändringar?

Vi tänker kanske att skogen, demokratin, det fria ordet – att freden är en självklarhet, men det är ju inte det!

Orden skaver och pockar på, ställer frågor.
Hur kan jag bidra, hur kan du bidra? Har vi orden? Modet? Sam-vettet?

Vilka ord och handlingar behöver vi använda nu för att skapa möjligheter till liv?

Väckarklockan har ringt för länge sedan.
Vi måste kämpa med hela vårt väsen.
Vi måste skria och väsnas under himlen med vårt människoskap – i det lilla i det stora.

Det är dags att gnistra!

Så låt oss förundras av norrskenet som dansar över himlen.

Låt oss fångas av eldens lågor, av hettan och kraften.

Låt oss njuta av musiken, klangerna, tonerna, som tar oss högt ut i rymden och bär oss ut på haven.

Ring, klocka, ring, det nya året in!
Det nya året ligger framför oss orört – Vilka avtryck kommer jag att göra 2024?
Vilka avtryck kommer du att göra?
För såvitt man bor i en by så måste man bry sig.

LEV!

2 svar på ”Sara Lidmans hundraårskalas – på Sara kulturhus i Skellefteå”

  1. Tack för en välskriven och inspirerande text Marie ♡
    Ser fram emot framtidsvisionens gnistrande möten :)

    /Lisa

    Svara

Lämna en kommentar