Kommer USA att starta kärnvapen-kapprustning?

Denna artikel handlar om mänsklighetens överlevnad. Den bygger på artiklar från Foreign Affairs, Scientific American, Washington Post och US Navy Institute News. De flesta från 2023. Veckans Nyheter syftar, med denna artikel, till att fylla en skrämmande lucka i Sverige vad gäller nyhetsbevakning och debatt. Med Nato-medlemskapet följer även USA:s kärnvapenstrategi!

I USA finns det två strategier för användningen av kärnvapen. De två strategierna bygger på två tydligt skilda mål. Den första strategin bygger på målet att förhindra att kärnvapen används av stora kärnvapenmakter som USA och Ryssland – åtminstone i större skala. Detta om ett krig skulle bryta ut mellan de stora kärnvapenmakterna. Den strategi som bygger på målet att kärnvapnen inte ska användas kallas för ”deterrence” på engelska – ”avskräckning” på svenska. Den andra strategin bygger på målet att vinna ett kärnvapenkrig med acceptabla egna förluster. Detta genom att USA slår till först med en massiv insats av kärnvapen i syfte att, maximalt, reducera motståndarens kärnvapen och ledningsstruktur. Den strategi som bygger på målet att starta och vinna ett kärnvapenkrig, med acceptabla skador för egen del, kallas idag vanligen för ”counterforce” på engelska. Tidigare kallades denna strategi för “first strike” – på svenska ”förstaslagsförmåga”. 

Second strike – andraslagsförmåga

Innebörden av avskräckning är att USA:s arsenal av kärnvapen är så avskräckande att Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, aldrig skulle våga rikta ett kärnvapenangrepp mot USA. Skälet är följande: även ett överraskningsangrepp med en massiv insats av kärnvapen riktat mot USA:s kärnvapen och ledningsstruktur, i syfte att beröva USA förmågan att föra krig med kärnvapen, skulle misslyckas. Skälet är att USA har så många, utspridda, gömda och skyddade kärnvapen. En enda av USA:s vanliga kärnvapenbestyckade ubåtar har cirka 90 avfyrningsklara kärnstridsspetsar ombord. De 14 ubåtarna i Ohio-klassen har cirka 160 kärnstridsspetsar var. Varje kärnvapenbestyckad ubåt har förmåga till ofattbar ödeläggelse.

Om bara en enda av USA:s ubåtar överlever ett angrepp kan denna ubåts kärnvapen, om de avfyras mot stora befolkningscentra och samhällsnödvändig infrastruktur, slå sönder vilken stat som helst – och det så fullständigt att den drabbade staten upphör att vara en stat. USA har även 400 silon med interkontinentala kärnvapenmissiler samt mellan 50 och 100 bombplan som ständigt står redo att använda kärnvapen. USA byggde tidigt upp vad som kallas ”second strike ability” eller ”andraslagsförmåga”. Detta innebär förmågan att slå tillbaka med kärnvapen även efter att landet självt har blivit utsatt för ett kärnvapenangrepp. Tanken är att ingen stat ska våga angripa USA med kärnvapen, eftersom detta skulle innebära angriparens egen undergång. Denna avskräckningsstrategi (deterrence) var baserad på målet att undvika ett kärnvapenangrepp – på USA. Men detta stängde dock inte dörren för ett kärnvapenkrig.   

MAD och Ronald Reagan

Det var först när även Sovjetunionen uppnådde ”andraslagsförmåga” som dörren till ett kärnvapenkrig stängdes – åtminstone för en period. Men det krävdes alltså att även Sovjet byggde tusentals kärnvapen och sedan spred ut, gömde och skyddade dessa för att båda kärnvapenmakterna skulle sluta upp bakom målet att undvika ett kärnvapenkrig. Innan båda sidor besatt ”andraslagsförmåga” kunde USA angripa Sovjet med kärnvapen och slå ut en så stor andel av Sovjets kärnvapen och ledningsstruktur att USA självt endast skulle drabbas av acceptabla skador.  

Under slutet av 1960-talet uppstod emellertid en situation då både ledarna i Sovjet och USA tvingades inse att motståndaren var kapabel till en ohygglig vedergällning med kärnvapen – även efter att motståndaren hade utsatts för ett kärnvapenangrepp. Om USA angrep Sovjet först skulle även USA drabbas av oacceptabla skador. Och tvärtom. Detta kom att kallas för ömsesidig säkerställd förstörelse eller ”mutually assured destruction” förkortad MAD! Detta kom att bli kärnan i den så kallade ”terrorbalansen” – en balans som alltså handlade om ömsesidig avskräckning – verklig deterrence. Det var mot denna bakgrund som en av USA:s tidigare presidenter, Ronald Reagan, i sitt ”state of the union”-tal 1985, sade följande: ”ett kärnvapenkrig kan inte vinnas och får aldrig utkämpas”.

Terrorbalansen hade dock uppnåtts till priset av enorma kostnader. Både i USA och Sovjet hade kärnvapen-kapprustningen skett på bekostnad av ländernas levnadsstandard och miljö. Denna kapprustning bidrog, med största sannolikhet, till Sovjetunionens upplösning. Den bidrog sannolikt även till att underminera USA:s ekonomiska dominans i världen. Dessa dramatiska förändringar har inte minskat hotet från kärnvapnen. Snarare tvärtom. Och nu hotar en ny kärnvapen-kapprustning som kan bli både oerhört dyr och oerhört farlig.

Strävan efter förstaslagskapacitet

Det som har aktualiserat den ödesdigra debatten om olika kärnvapenstrategier i USA är Kinas uppgång, inte endast industriellt-ekonomiskt, utan även som ny kärnvapenmakt. Detta innebär att det finns två faktorer som sannolikt kommer att betyda mer än andra faktorer när det gäller USA:s framtida kärnvapenstrategier. Detta oavsett vem som vinner presidentvalet i höst. Den ena faktorn har med USA:s strävan efter ”counterforce” eller ”förstaslagskapacitet” att göra. Den andra faktorn handlar den kapprustningsspiral som finns inbyggd i en situation med tre (inte två) stora kärnvapenmakter: USA, Ryssland och Kina.

Talespersoner för USA har ofta beskrivit landets kärnvapenstrategi som ”avskräckning” (deterrence). Men samtidigt har USA, under lång tid, hållit öppet för ”counterforcestrategin”. USA har alltså hållit öppet för att använda huvuddelen av sina tillgängliga kärnvapen i ett ”förstaslag” i syfte att reducera de skador som en motståndare (Ryssland) skulle kunna orsaka USA. Efter det kalla krigets slut, genom Sovjetunionens upplösning 1991, har USA inte öppet erkänt denna sida av sin kärnvapenstrategi. Eller sina kärnvapenstrategier. Men 2013 gjorde Försvarsdepartement i USA ett officiellt uttalande i vilket det framgick att landet skulle fortsätta att upprätthålla betydande förstaslagskapaciteter (”maintain significant counterforce capabilities”) mot potentiella motståndare. Senare följdes detta upp med en rad rapporter från Försvarsdepartementet som underströk uttalandet från 2013.    

Slutsatserna, från författaren till dessa rader, är följande:

• USA:s kärnvapenstrategi har aldrig bestått enbart av ”avskräckning” (deterrence) som bygger på målet att kärnvapen inte ska användas – åtminstone inte i större skala,
• USA strävar systematiskt efter att återigen uppnå ”förstaslagskapacitet”. Denna strategi bygger på möjligheten att vinna ett kärnvapenkrig. USA hade förstaslagskapacitet fram till slutet av 1960-talet. Det var då som även Sovjet skaffade sig andraslagskapacitet. Under perioden fram till dess ansåg sig USA, genom en massiv insats av kärnvapen, kunna reducera Sovjets kärnvapen och ledningsstruktur så mycket att USA kunde starta och vinna ett kärnvapenkrig med acceptabla skador för egen del.
• Denna strävan efter att återigen uppnå förstaslagskapacitet betyder inte att USA:s ledare kommer att starta ett kärnvapenkrig – även om de skulle anse sig ha uppnått detta mål. Däremot kommer tröskeln för att använda kärnvapen att sänkas. Detta skulle innebära en oerhört farlig förändring. Det som börjar med en begränsad användning av kärnvapen riskerar nämligen att, omedelbart, eskalera till ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Strategin avgör behovet av kärnvapen

Mot bakgrund av USA:s hittillsvarande strävan efter förstaslagskapacitet blir följande frågeställning avgörande för världsutvecklingen: Vilken strategi kommer USA att välja då landet nu ställs inför en helt ny situation genom att ställas öga mot öga med två kärnvapenmakter – Ryssland och Kina – som båda kommer att besitta andraslagskapacitet?  
– Kommer USA att sträva efter förstaslagskapacitet i förhållande till både Ryssland och Kina? Detta skulle, nästan oundvikligen, starta en våldsam kärnvapenkapprustning.
– Kommer USA att renodla sin kärnvapenstrategi till att bestå av ”enbart” av avskräckning? Det val USA gör kommer att få oöverskådliga konsekvenser. 

Ryggmärgsreflexen hos vissa hökar i USA är att landet ska påbörja en kraftfull ökning av antalet stridsklara kärnstridsspetsar. Bland dessa finns många debattörer med erfarenhet av arbete i amerikanska administrationer. En tidigare hög tjänsteman inom USA:s försvar, Frank Miller, har förespråkat en ökning från dagens 1500-1700 stridsklara kärnvapen till mellan 3000 och 3500. Därmed skulle kapprustningen vara ett faktum.

Men logiken när det gäller kärnvapen är inte densamma som logiken när det gäller konventionell krigsföring. Behovet av antalet stridsklara kärnstridsspetsar och vapenbärare (flygplan, fartyg, ubåtar, kryssningsrobotar, interkontinentala robotar), som ska föra kärnstridsspetsarna till deras tänkta mål i Ryssland eller Kina, beror på vilken kärnvapenstrategi USA väljer. Om USA väljer en kärnvapenstrategi som bygger på avskräckning (deterrence) behöver landet inte öka antalet kärnstridsspetsar alls. Så länge USA behåller sin andraslagsförmåga spelar det, faktiskt, ingen roll om både Ryssland och Kina har byggt upp sina kärnvapenarsenaler så att de besitter andraslagskapacitet.

Låt oss, för säkerhets skull, repetera vad andraslagskapacitet betyder:
”Om bara en enda av USA:s ubåtar överlever ett angrepp kan denna ubåts kärnvapen, om de avfyras mot stora befolkningscentra och samhällsnödvändig infrastruktur, slå sönder vilken stat som helst – och det så fullständigt att den drabbade staten upphör att vara en stat. USA har även 400 silon med interkontinentala kärnvapenmissiler samt mellan 50 och 100 bombplan som ständigt står redo att använda kärnvapen.”     

Ryssland besitter sedan länge också andraslagskapacitet. Denna förmåga skulle radera ut USA som stat om USA blev först med att avfyra sina kärnvapen. Det var därför som USA:s tidigare president Ronald Reagan 1985 fällde följande ord: ”ett kärnvapenkrig kan inte vinnas och får aldrig utkämpas”.

Låt oss, för tydligheten skull, understryka följande: den sammanlagda effekten av Rysslands och Kinas respektive kärnvapenprogram berövar inte USA dess andraslagsförmåga. Låt oss även understryka att Ryssland och Kina må framstå som vänner just nu – men vänskap stater emellan är en ytlig företeelse. Varken Kina eller Ryssland kommer att riskera den egna statens existens genom ett gemensamt kärnvapenangrepp på USA som innebära självmord för både Kina och Ryssland. Sådan vänskap stater emellan existerar inte.  

Om varken USA, Ryssland eller Kina påbörjar en ny kärnvapenkapprustning i det ouppnåeliga syftet att uppnå ”förstaslagskapacitet” (counterforce), utan väljer ”avskräckning” (deterrence), kommer ingen av dessa tre stater att använda sina kärnvapen mot någon av de andra. Varje stat som slår till först kommer även att utplånas själv. Sådan är kärnvapenlogiken.

Kapprustning och förstaslagskapacitet

Det enda som kan förhindra en ny kapprustning är att USA överger sin strävan efter att uppnå förstaslagskapacitet (counterforce). Förespråkarna för denna strategi brukar hänvisa till att teknologiska genombrott, exempelvis AI i kombination med nätverk av rymdbaserade radarstationer, skulle göra det möjligt att spåra en motståndares kärnvapen – och därmed skapa ett tillfälle med förstaslagskapacitet. Förespråkarna i USA för denna, teoretiska, möjlighet att starta och vinna ett fullskaligt kärnvapenkrig tar inte hänsyn följande:

• antalet kärndetonationer som krävs för att, teoretiskt, kunna slå ut tillräckligt många kärnvapen i både Ryssland och Kina, samt dessa staters nödvändiga ledningsstrukturer och industriella kapacitet för återhämtning, kommer med största sannolikhet att skapa en kärnvapenvinter som gör jorden obeboelig för alla människor – både förlorare och ”segrare”,
• historien har visat att motståndare alltid vidtar motåtgärder i väntan på att de själva ska hinna skaffa sig den nya teknologin. Motåtgärderna kan bestå av vapen för att störa ut eller skjuta sönder radarstationerna i rymden – eller bygga fler egna och osynliga (stealth) kärnvapenmissiler.

Över till frågan om den kärnvapenkapplöpning som hotar om USA fortsätter att sträva efter vad dess Försvarsdepartement kallar upprätthållandet av betydande förstaslagskapaciteter – genom att exempelvis öka antalet stridsklara kärnvapen från dagen 1500-1700 till 3000-3500. Något som alltså redan har föreslagits av hökarna.

Dynamiken med tre

Det finns en annan logik för kärnvapen än för konventionella vapen. Det finns även en annan dynamik för tre aktörer än för två. För USA kan följande resonemang te sig rimligt: om vi uppnår 3000 stridsklara kärnvapen och Ryssland och Kina tillsammans uppnår 3000 så uppstår ett sorts jämviktsläge. Men detta resonemang kommer inte att vara rimligt varken för Ryssland eller för Kina. Dessa båda stater måste utgå ifrån att USA, sedan detta land har rustat upp, kommer att sätta alla sina kärnvapen mot just dem – allt i enlighet med förstaslagsstrategin!

Dynamiken i en situation med tre kärnvapenmakter, speciellt i kombination med förstaslagsstrategin, blir därför följande: om USA sätter målet sig målet att öka antalet stridsklara kärnvapen till 3000 kommer både Ryssland och Kina att känna sig pressade att, var för sig, försöka hänga med i kapprustningen och, var för sig, uppnå 3000 stridsklara kärnvapen. Plötsligt kommer då USA att uppfatta sig vara på väg att hamna på efterkälken. Ryssland och Kina kommer ju, om de når sina målsättningar, att tillsammans inneha 6000 stridsklara kärnvapen. I detta läge måste USA också planera för 6000 stridsklara kärnvapen, vilket i sin tur kommer att skapa en enorm press på både Ryssland och Kina, o s v.

Seger för Trump ökar risken

Väljer USA att fördubbla antalet stridsklara kärnvapen riskerar detta att skapa en kapprustning som världen aldrig tidigare har skådat. Förutom att detta kommer att drabba, i första hand, befolkningen i de tre länderna samt miljön, kommer relationerna mellan de inblandade staterna att försämras dramatiskt – kapprustningen är ju på liv och död. Vad händer, i detta läge, om någon stat inser att den inte hänger med? Med de försämrade relationerna, och med rädslan för effekterna av detta, ökar risken för att den svagaste staten slår till – innan den hamnat för långt på efterkälken – med ett fullskaligt kärnvapenkrig som följd.

Valet av kärnvapenstrategi i USA är avgörande för utvecklingen i hela världen. Frågan är om de krafter som vill avstå ifrån förstaslagskapaciteten, och satsa på avskräckning, är starka nog. Vinner Donald Trump presidentvalet ökar riskerna för en ny kärnvapenkapprustning.