Priserna fortsätter öka i rekordfart * Volvo gör otroliga vinster * Facken ska vara kamporganisationer för knegarna-inte bossarnas karriärstegar

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram

_______________________________

I radions P1 hörde jag häromdagen någon journalist säga att, enligt nya siffror från SCB, har inflationen börjat minska!

Minska?

Låt oss reda ut detta.
Från februari i fjol till februari i år, under denna tolvmånadersperiod, ökade priserna med 12 procent – om ränteökningarna medräknas. Under samma tolvmånadersperiod ökade priserna med 9,4 procent – om räntehöjningarna inte medräknas. Dessa prisökningar känns för oss med låg eller normala inkomster .

De nya siffrorna från SCB visade följande:
Från mars i fjol till mars i år (en lite annan tolvmånadersperiod) ökade priserna med 10,6 procent – om ränteökningarna medräknas. Utan ränteökningarna medräknade ökade priserna med 8,0 procent. Innebär detta att inflationen minskar?

Låt oss ställa frågan på följande sätt: innebär utvecklingen under den senare tolvmånadersperioden att priserna har börjat sjunka?
Svaret är naturligtvis Nej med stort N!
Priserna fortsätter att öka – i rekordfart. Det är takten i prisökningarna som har avtagit något. Men jag repeterar – priserna fortsätter att öka – i rekordfart !

För att understryka detta vill jag berätta att Riksbanken, för något år sedan, trodde att prisökningarna vid den här tiden år 2023 skulle ligga på 4,5 procent. Det gör de inte. Prisökningstakten ligger på nästan det dubbla! Mot denna bakgrund är det sannolikt – om än inte säkert – att Riksbanken kommer att höja räntan ytterligare. Detta riskerar att, bland mycket annat, öka arbetslösheten. Syftet med en ytterligare räntehöjning är att minska takten i prisökningarna. Men en räntehöjning kommer att innebära ett hopp uppåt när det gäller räntekostnaderna för alla de som har lånat till sina bostadsrätter – vilket kan innebära en katastrof för vissa av dessa. Och återigen: en ytterligare ränteökning riskerar att öka arbetslösheten än mer.

Jag vill understryka några saker extra mycket:
* Prisökningarna på livsmedel och alkoholfria drycker har ökat med 21 procent under den senaste tolvmånadersperioden. För att hitta en lika stor prisökning under en tolvmånadersperiod tvingas vi gå tillbaka hela 72 år i Sveriges historia – till året 1951! Under Koreakriget.
* Det är mot denna bakgrund som löneavtalen ska värderas – 7,4 procent på två år plus en viss låglönesatsning på 1350 kr.
* För att förstå hur dåligt avtalet blev ska vi (återigen) ta Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, till hjälp: hon har räknat ut att tio års reallöneökningar sopas bort på grund av kombinationen av prishöjningarna och de ingångna löneavtalen!

För att sluta där vi började: med radions besked om att inflationen minskar.

Detta besked betyder ingenting. Det som däremot betyder allt är att priserna fortsätter att öka i rekordfart – nästan dubbelt så snabbt som den takt som Riksbanken hade förutsett vid denna tid i år.

Sveriges arbetare och tjänstemän, landets alla knegare, behöver kämpande fackföreningar. Men besvikelsen över avtalet får inte innebära att knegarna vänder ryggen åt fackföreningarna. Knegarna ska däremot vända ryggen till bossarna inom fackförbunden. Arbetarna och tjänstemännen måste påbörja en medveten kamp för att de, medlemmarna, ska kunna återta kontrollen av de fackliga organisationerna. Några saker som jag anser vara extra viktiga:

* Avtalen måste ut på medlemsomröstning,
* Teorin om lön-prisspiralen måste förkastas. Denna teori är ett ideologiskt ställningstagande – från arbetsgivare, politiker och fackbossarna – riktat mot jobbarna. Tron på lön-pris-spiralen är allt annat än vetenskap,
* Fackföreningarna i länder som Tyskland, Frankrike och på de brittiska öarna tar strejken till hjälp för att driva sina krav. Ser vi vad som strejkerna handlar om varierar skälen från att gälla medlemmarnas reallöner till att handla om framtiden för sjukvårds- och pensionssystemen

Även den svenska fackföreningsrörelsen måste sätta kraft bakom orden genom stridsåtgärder som strejk. Men för att så ska bli fallet verkar det behöva en sorts ”kulturrevolution” med början bland medlemmarna, samt bland klubb- och sektionsstyrelser, riktad uppåt – mot bossarna i fackförbunden.

PS. Volvos vinst för första kvartalet i år var beräknad till 12 800 miljoner kr. Den blev 18 400 miljoner kr! Det är 43 procent bättre än det förväntade, goda, resultatet på 12 800 miljoner. Om jobbarna krävt mer än fackbossarnas s.k. ”märke” hade en del av dessa jättelika vinster gått till löner – inte till ännu att aktieägarna nu blir ännu rikare.

Däremot hade det inte startats någon lön-prisspiral!

Medlemmarna måste återerövra sina fackföreningarna – inte ge fackbossarna ännu friare tyglar genom att lämna fackföreningarna. DS.

Lämna en kommentar