På 40 år, från 1965 till 2005, halverades svensk andel av världens export – från 2,5 procent till 1,2 procent. Bakom dessa siffror ligger det faktum att de svenska industriföretagen får allt svårare att konkurrera på världsmarknaden.
De senaste decennierna har svensk industri genomgått flera kriser. Under 70-talet försvann hela industribranscher som textil- och varvsindustrin. Traditionstyngda företag som Eriksson och ABB har ifrågasatts. I samband med finanskrisen ifrågasattes hela personbilstillverkningen. På sikt hotar en avindustrialisering av Sverige – med oanade konsekvenser för välfärden som följd. Avsaknaden av ett program för att möta denna avindustrialisering är en viktig orsak till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend.
Grunden för krisen inom industrin är att företagen inte investerar tillräckligt mycket. Ett sätt att mäta investeringarna är att beräkna den s.k. investeringskvoten – dvs alla bruttoinvesteringar i förhållande till hela BNP. Mellan 1980 och 1992 låg investeringskvoten i Sverige på cirka 18 procent, mellan 1993 och 2005 var snittet endast 13 procent. Även jämfört med andra EU-länder ligger Sverige lågt.
Även nyinvesteringarna (dvs att företaget satsar på nya eller fler maskiner) sjunker. I mitten av 00-talet låg nyinvesteringarna på 8,5 % av BNP. På 60-talet pendlade siffran mellan 15-20 %. Ännu mer oroande är det att mellan 2001 och 2005 var avskrivningarna inom svensk tillverkningsindustri större än investeringarna. Detta innebär att företagen inte ens ersätter maskiner som blir gamla. I praktiken innebär detta att företagen förfaller. Orsaken till de låga investeringsnivåerna är inte att det saknas pengar. Det handlar istället om att företagens resurser hellre delas ut till aktieägarna än att de investeras.
Under det senaste decenniet har allt mer av vinsterna gått till utdelningar – och allt mindre till investeringar. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Investeringarna stannade på 312 miljarder. Och trenden är negativ. I slutet av den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna. De stora aktieägarna har drabbats av en ofattbar girighet. Ett exempel är Volvo Group där ägarna till och med tagit ut mer utdelning än vad företaget haft i vinst! Med följden att Volvo, när finanskrisen slog till, stod sämre rustade än innan högkonjunkturen. En närmast brottslig plundring av företaget.
… och jobben flyttar utomlands
Parallellt med att flera av bolagen (Volvo PV, Volvo Group, Scania, ABB osv) fått utländska ägare flyttar alltmer av verksamheten från landet.
1995 skedde 78 procent av storföretagens FoU i Sverige. Tio år senare var siffran 56 procent. De utländska dotterbolagens försäljning har ökat från 25 till 65 procent av den totala försäljning hos storföretagen (mellan åren 1965 och 2003). Endast en tredjedel av företagens totala försäljning produceras i Sverige och exporteras härifrån.
Antalet anställda i Sverige har minskat samtidigt som bolagens anställda utomlands ökat. 1987 fanns 60 procent av de svenska multinationella företagens totalt 1,2 miljoner anställda i Sverige. 21 år senare, 2008, var andelen anställda i Sverige 30 procent (av totalt 1,6 miljoner). Under perioden gjorde sig företagen av med 267 000 anställda i Sverige – men anställde 653 000 personer i utlandet.
Ska industrijobben försvaras, och på sikt den svenska välfärden, behövs en omfattande investeringsplan för svensk industri. Det handlar om investeringar i etablerade branscher som länge eftersatts – exempelvis fordonstillverkarna. Men det handlar också om investeringar för att utveckla nya branscher – exempelvis produktion av mindre miljöfarliga bränslen från skogsråvara. Problemet för svensk industri är motsättningen mellan, å ena sidan, giriga och kortsiktiga ägare och, å andra sidan, behovet av långsiktiga investeringar. En politik för industrins framtid kräver att makten hos storföretagens ägare ifrågasätts. Anställda och brukare måste, tex via fackföreningarna, ha den avgörande makten över företagen och dess investeringar.