”Sverige har blivit ett tjänstesamhälle och behöver därför inget arbetarparti” har varit budskapet från de borgerliga ledarsidorna efter valet. Men sanningen är snarare att orsaken till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend finns att finna i avsaknaden av ett program för att försvara jobben och möta avindustrialiseringen.
Industrin spelar nämligen en minst lika viktig roll för svensk ekonomi som någonsin förut – även om den svenska kapitalistklassen under senare år misskött sina industriföretag (se artikel på sidan 7).
Även om antalet anställda inom industrin trendmässigt minskat de senaste 40 åren, från 31 % av befolkningen 1960 till ca 20 % år 2000, så spelar branschen fortfarande en helt avgörande roll för ekonomin. Detta har dels att göra med att minskningen inte är lika stor som man kan tro vid första anblicken. Förr räknades allt från städare till bokförare som anställda inom industrin. Dessa yrken finns förstås kvar men har idag lagts ut på entreprenad och därmed räknas inte dessa anställda som anställda inom industrin.
Men minskningen av antalet industriarbetare hänger också ihop med en stark produktivitetsökning inom industrin. Man producerar helt enkelt fler produkter per tidsenhet. Produktiviteten inom svensk industri ökade under åren 1993 till 2007 med 156 %. Samtidigt var produktivitets
ökningen inom tjänstesektorn 30 %. Det finns ett annat sätt att uttrycka detta: Mellan åren 1965 till 2005 ökade värdet av varuexporten från 5 miljarder dollar till 130 miljarder dollar. Under ungefär samma period minskade antalet anställda inom industrin med över 300 000 personer!
Tillverkningsindustrin svarar för ungefär en tredjedel av det förädlingsvärde som räknas in i bruttonationalprodukten, BNP. De viktigaste branscherna finns fortfarande inom basindustrin: stål-, kemi- och skogsindustrierna. Dessa sektorer stod för 80 % av Sveriges exportvolym 2009. På grund av exportökningen är landet mer beroende av dessa branscher än någonsin tidigare. Idag motsvarar värdet av Sveriges export ca 50 % av hela BNP, vilket är bland de högsta i världen. 1970 var siffran bara 25 %.
Industrin står för en stor del av forskning och utveckling (FoU). De tre stora produkterna: El- och optik, transportmedel och läkemedel, står tillsammans för 65 % av näringlivets FoU. Näringslivet står i sin tur för 65% av all FoU i samhället – staten för bara 25 %. Mycket av den utveckling som sker exempelvis inom IT-sektorn är intimt sammankopplat med exempelvis fordonsindustrin. Dessutom står industrin för 35 % av alla investeringar i Sverige.
Industrin är fortfarande grundbulten i svensk ekonomi. Försvinner industrin rycks inte bara mattan undan för vård, skola och omsorg – utan dessutom försvinner merparten av investeringar samt forskning. Mot denna bakgrund är det absurt att påstå att Sverige blivit ett tjänstesamhälle.
Tvärtemot vad de liberala ledarskribenterna säger beror krisen inom S inte på att samhällsutvecklingen sprungit ifrån industriarbetarna. Krisen beror istället på att det socialdemokratiska partiet lämnat arbetarna. Samt på att partiet inte har något program för att utveckla industrin.