Över hela världen utsätts arbetarklassen för olika metoder från det globala kapitalets sida för att omvandla oss till daglönare, ta ifrån oss rättigheter, splittra oss, försvaga oss. Trycket kommer framförallt från de s.k. frizonerna i Kina, Indien, Brasilien, Mexiko m.fl. länder där slavarbetsvillkor gäller, som ett resultat av kapitalets jakt på obetalt arbete för att kompensera mervärdebristen i ackumulationsprocessen. Vi erfar detta i Sverige i form av ständiga entreprenad- upphandlingar, bemanningsföretag, omstruktureringar, utlokaliseringar etc. När jag var i Venezuela 2007 berättade de fackliga aktivisterna stolt att de var ett av få länder i Latinamerika som inte hade sådana frizoner för multinationella företag. Men detta är på väg att förändras och det sker på ett mycket förrädiskt vis.
Kooperativ
En, av vänstern, mycket omhuldad modell för ekonomisk verksamhet är kooperativ och i Venezuela finns det en lag och en myndighet (Sunacoop) med uppgift att organisera framväxten av kooperativ. Problemet med lagstiftningen är att de som deltar i kooperativen inte omfattas av arbetsrätten utan av en speciallag (som heter Leacoop) och inte kan kräva vare sig minimilön, semester, sjukförsäkring, pension etc. Inte heller får de bilda fackföreningar. Ungefär som i de ekonomiska frizonerna. Eller? I februari i år öppnade General Motors en sammansättningsfabrik för lastbilar i delstaten Carabobo med löften om 600 nya arbetstillfällen. Detta är den andra fabriken som General Motors driver i delstaten, i den andra sätter de ihop personbilar.
Ekonomisk frizon
Den nya fabriken som kallas Cooperativo Eucalipto är resultatet av en trepartsöverenskommelse mellan borgmästaren som skjutit till skattemedel, Sunacoop och General Motors. Hela upplägget liknar en klassisk frizon där de anställda berövas alla rättigheter. Man har bildat ett moderkooperativ och 36 sub-kooperativ med 12 arbetare i vardera.
Moder-kooperativet har slutit avtal med General Motors om att leverera arbetskraft till dem. Det är de som sitter på alla medel och alla lagliga rättigheter och erhåller 3000-6000 kronor per arbetare månatligen, beroende på hur många bilar som produceras.
Inget arbetsgivaransvar
Dessa arbetare har inga som helst rättigheter gentemot General Motors som genom avtalet slipper undan allt arbetsgivaransvar. Arbetarna står istället i ett direkt beroendeförhållandeförhållande till det statliga s.k. kooperativet och där är de undantagna från all arbetsrättslagstiftning och förbjudna att organisera sig fackligt.
Det är med andra ord den venezolanska staten som organiserar uttömningen av den egna arbetskraften och som dansar efter de multinationella bolagens pipa i jakten på
”utländska direktinvesteringar”.
Överexploatering
Venezuela håller just nu på att i en rasande fart komma ikapp sina grannländer när det gäller överexploatering av arbetskraften och upplösning av rättigheter, och det är staten som går i spetsen. Inom det statliga oljebolaget PDVSA används ”kooperativ” i stor utsträckning för underleverantörsavtal och när det gäller hamnarna i landet som nationaliserades 2009 så används entreprenadavtal och bemanningsföretag. I den största hamnen i Puerto Cabello där 70% av all import passerar, så har lastningsverksamheten lagts ut på entreprenad till privata företag som inte har egna anställda utan bara anlitar bemanningsföretag.
President Chávez slogan om ”Socialism för det 21a århundradet” framstår alltmer som en av det 21a århundradets värsta cynismer för den internationella arbetarrörelsen. Chavismens alltmer symbiotiska förhållande till de stora kapitalägarna, kombinerat med kontrollen över partiväsende och fackföreningar, riskerar att skapa en situation som påminner om totalitära stater som Kina.