25 januari: Protesterna inleds. Den första veckan präglas av en ständigt ökande intensitet. Protesterna sprider sig från Kairo till Alexandria, Suez, Ismailya och Mansura.
28 januari: Demonstranter i Kairo sätter maktpartiet NDP:s högkvarter i brand. Al Jazeera konstaterar att över hundra personer dödas av polisen – vars polisstationer förstörs i hög utsträckning. Först nu ansluter sig Muslimska brödraskapet till protesterna.
I ett försök att lugna situationen använder regimen både piska och morot. Mubarak låtsas gå rörelsen tillmötes genom att avsätta hela sin regering. Samtidigt dras plötsligt den uniformerade polisen bort från Egyptens gator. Gäng av Baltagiye (regimrekryterade råskinn) och civilklädda poliser plundrar, terroriserar och stjäl runt om i Kairo. Vid flera fängelser släpps grova brottslingar. Enligt Human Rights Watch medverkar regimen till frisläppandena.
Detta leder dock bara till ökade krav på Mubaraks avgång. Samtidigt organiserar demonstranterna försvarskommittéer runt som hindrar plundrare från att ta sig i bostadsområdena.
1 februari: Minst 3 miljoner demonstrerar i flera städer runt om i landet. Det planeras en marsch från Tahrirtorget mot Mubaraks residens i Kairos östra delar. På uppmaning av militären ställs detta in.
Återigen bemöts protesterna av en dubbel taktik från regeringen. Mubarak, som så sent som 2006 sagt att han ska ”behålla makten tills han dör”, meddelar att han ämnar avgå i september. I TV säger Mubarak att egyptierna kan välja mellan ”kaos och ordning”. Militären säger också att de vill se ett slut på protesterna.
2 februari: Under de två dagarna efter miljonmarschen attackeras demonstranterna på Tahrirtorget av huligangäng, betalda och anförda av polis och säkerhetstjänst. Demonstranter skjuts av prickskyttar. Tiotals dör. Över 100 journalister attackeras av Baltagiye, polis och militär.
4 februari: Trots attackerna genomförs en ny stor protestdag – rörelsens höjdpunkt än så länge. Journalister rapporterar om en mer beslutsam stämning än tidigare. På Tahrirtorget organiseras speciella försvarsgrupper om 15-20 man som inom sig väljer en ledare. Se en intervju med ledaren för en försvarskommitté på Arbetarpartiets hemsida: www.arbetarpartiet.se
Demonstranterna ockuperar de höga husen runt torget för att undvika att polisen kastar brandbomber från taken. Under två dagar grips mer än 750 infiltratörer och fängslas av demonstranterna på torget. Regimen antyder att en del f.d ministrar kommer att ställas inför rätta.
5-6 februari: Ett slags dödläge verkar ha uppstått. Tiotusentals demonstranter barrikaderar sig, och håller ställningarna, på Tahrirtorget i Kairo. Samtidigt pressar militären på för att demonstranterna ska lämna torget. Utan tvekan upplever rörelsen en naturlig trötthet efter två veckor av intensiva demonstrationer och lamslagna samhällsfunktioner. Maktpartiet NDP: hela ledning avgår – inklusive Mubaraks son Gamal. En del av rörelsens självutnämnda ledare, bl a Muslimska Brödraskapet, sätter sig i förhandlingar med regimen för att se ”hur allvarligt regimen ser på kraven från folket”.
7 februari: Regimen lovar 15-procentiga löne- och pensionshöjningar.
8 februari: Ny protestdag utlyst.