Det ställs för mycket orimliga krav på oss, personalen inom Hemtjänsten. Så här kan det inte fortsätta.
Vi har helt enkelt inte tillräckligt med tid hos varje pensionär. Vid måltiderna har man ofta bara tjugo eller trettio minuter på sig – och då är även restiden inräknad. Allt man hinner är att komma in genom dörren och värma upp eller laga en enklare måltid. Man hinner knappt säga några ord till vårdtagaren – händer något oförutsett blir hela dagen förstörd.
Men stressen är inte det värsta. Den lindras av att vi oftast trivs med våra vårdtagare. Det värsta är istället chefer som inte står på personalens sida. En chef borde man kunna lita på och känna att man har uppbackning av. Man borde till och med kunna få en klapp på ryggen när det varit tungt en tid. Men det är alltför vanligt med chefer som aldrig står på personalens sida.
Ibland händer det till exempel att anhöriga eller vårdtagare kommer med klagomål om att Hemtjänsten borde göra mer hemma hos den enskilde pensionären. I ett sådant läge borde chefens utgångspunkt vara att personalen gör så gott den kan för att klara sitt arbete. Samt att konflikten kan lösas genom enkel kommunikation eller att vårdtagaren helt enkelt beviljas ett ökat antal hemtjänsttimmar. Men alltför ofta är chefens utgångspunkt att personalen är lat eller inte bryr sig om sitt jobb. Varje klagomål förvandlas till en kränkande kritik mot oss anställda. Detta är inte ett sätt att skapa en bra arbetsmiljö!
Bakgrunden är förstås att kommunen inte vill bevilja fler hemtjänsttimmar. Och cheferna låter sig bli ett verktyg för att utföra nedskärningarna. Mycket beroende på att de står så långt från verksamheten.
Vårt jobb sliter på oss mentalt och fysiskt. För att överleva måste man skaffa tjock hud. Ibland är jag besviken på mig själv för att jag är så förbannat känslig och omvårdande. Det måste anställas mera personal inom äldreomsorgen och det måste bli en omfördelning av pengarna i kommunerna.
-av en undersköterska inom hemtjänsten Umeå