Livstidsdömde dubbelmördaren David blir varje kväll inlåst i sin cell, men kärleken till barnen och sorgen över att inte få träffa dem upphäver tyngdlagen och han flyger över muren ”medan vakterna räknar fångarnas kroppar och glömmer bort själen”. Förblindad av ”den förbrännande kärleken och en alltigenom svart sjukdom” som levde inlindad i denna kärlek dräpte David två människor. Sonen Kasper, 17, försöker förstå och gör tafatta försök att närma sig sin far, trots moderns och systrarnas ogillande.
Let’s dance är visserligen ett avslutat kapitel för Björn Ranelid och det gjorde honom till jaktbart högvilt i de fina salongerna där han tidigare var en självskriven favorit men det har också resulterat i att fler har fått upp ögonen för denna kravattrebell. I sin senaste roman Kniven i hjärtat (Månpocket, 2010) väjer han inte för de stora ämnena; liv och död, hat och kärlek, skuld och försoning, hopp och förtvivlan – allmängiltiga frågor vilka tyvärr får en ganska styvmoderlig behandling av den ranelidska rotvälskan som författaren själv beskrivit som ”ett prosaspråk med vissa rötter i poesin”. I sina tidigare romaner, bland andra Augustprisbelönta ”Synden”, har Ranelid lyckats balansera sin faibless för svulstiga uttryck och verbala skottsalvor med en obändig vilja att berätta en engagerande historia. I detta ödesmättade drama tar dock självgodheten över och Ranelid skenar iväg i ett ordbajsande som mestadels känns ansträngt och forcerat.
Ranelids nutida signum, de svulstiga, pompösa, inte sällan högtravande men stundom läs- och tänkvärda metaforerna och aforismerna (den självutnämnde aforistikern har till och med gett ut en bok i ämnet med den självgoda titeln ”Jag skänker dig mina vackraste ord”), återfinns även i ”Kniven i hjärtat” men de flesta skulle inte platsa i ovan nämnda antologi. En av de vackraste avlossas redan i tredje kapitlet: ”Alla barn är fullkomliga redan från födseln. De blir till genom ett mirakel /…/ men många saknar förmågan att upptäcka skenet från den ursprungliga gnistan. Det är en av mänsklighetens största tragedier.” En livstidsdom är naturligtvis en tragedi men den kan i somliga fall leda till att skenet från den ursprungliga gnistan återupptäcks.