Det var bara en tidsfråga innan den revolutionära vågen från bl a Tunisien och Egypten skulle utmana Libyen mångårige och grymme diktator Khadaffi. Så skedde också bara fyra dagar efter det att protesterna tvingat Egyptens Mubarak att avgå. I Tunisien och Egypten kunde proteströrelsen samlas i miljoner, på bl a Frihetstorget i Kairo, vilket i stor utsträckning ledde till en neutralisering av militären genom politiska och sociala metoder. Åtminstone för en tid. Men i Libyen har protesterna tvingats att ta sig uttryck i form av ett närmast renodlat inbördeskrig. Detta beroende på Libyens mer feodala struktur – bl a genom avsaknaden av exempelvis både legala och illegala fackföreningsrörelser. Och att Khadaffi misslyckats med att utveckla Libyen trots landets enorma oljetillgångar.
Khadaffi, och hans trogna, tvekade inte att sätta in tungt artilleri, stridsflyg och attackhelikoptrar mot folkmassorna. I en kraftmätning av denna, rent militära, typ var ”rebellerna” underlägsna. Detta gällde både i beväpning och militär träning. Efter att rebellerna haft stora framgångar i ett inledande skede lyckades Khadaffi – genom sin militära överlägsenhet och inhyrda legosoldater – vända situationen till sin fördel. Inför utsikten av en ren slakt på den libyiska delen av den arabiska proteströrelsen – inklusive 10 000-tals civila – pressades USA, Frankrike och Storbritannien (senare Nato) till militära insatser som har fått en avgörande betydelse för den militära sidan av upproret i Libyen.
Den svenska s.k. vänstern har splittrats i debatten kring västmakternas ingripande i Libyen. En riktning ser Natos ingripande som enbart ett uttryck för imperialismens strävan efter makt och olja. Men ingen kan påstå att Khadaffi, och den libyska regimen, i något avseende spelar en anti-imperialistisk roll i regionen. Andra partier gör precis tvärtom. De använder det militära hotet mot rebellerna för att kasta eventuella, antiimperialistiska principer över bord – de menar att det nu skulle vara fritt fram för USA och EU att följa upp med nya bombräder i resten av arabvärlden.
Var det då rätt att acceptera USA:s bomber mot Khadaffi?
Svaret på frågan bygger dels på vilka effekterna skulle ha blivit om USA inte bombat Khadaffis tunga vapenarsenal. Dels varifrån pressen kom – på USA och på EU – att gripa in. Först effekterna: Om inget gjorts då Khadaffis armé anföll rebellernas viktigaste fäste Benghazi – beväpnad med tunga vapenslag från bl a USA och EU – skulle den libyska delen av den all-arabiska revolutionen ha utplånats genom en våldsam massaker. Detta skulle även ha inneburit ett nederlag för kämpande massorna i hela regionen.
Varifrån kom då pressen på USA och EU att gripa in? Detta innebar nämligen att de tvingades att överge sin mångårige allierade Khadaffi. Svaret är att pressen kom från den övriga delen från den arabiska rörelsen. USA och EU försökte in i det längsta försökte förhindra att deras allierade – de hatade ledarna i Tunisien och Egypten – tvingades bort av den revolutionära proteströrelsen. Men rörelsen var för stark och imperialisterna tvingades se sina allierade i regionen falla. Deras agerade avslöjade dem i de arabiska massornas ögon. Skulle USA, i detta läge, ha låtit Libyens motsvarighet till Egyptens Mubarak och Tunisiens Ben Ali – både vänner till Väst – ha genomfört en regelrätt massaker på den libyska delen av den all-arabiska proteströrelsen så skulle hatet mot USA och EU ha tagit sig okontrollerbara följder.
Tidigare hade USA och EU låtit Khadaffi bomba sin egen befolkning. Indirekt. Detta genom att utrusta regimen med de nödvändiga vapnen. Nu tvingas imperialisterna alltså, p g a trycket från protesterna i hela regionen, dels att överge Khadaffi i Libyen – precis som de tvingats överge Mubarak och Ben Ali i Egypten och Tunisien. Dels tvingas de rädda den libyska delen av den arabiska proteströrelsen – den arabiska proteströrelse som vill göra sig kvitt beroendet av USA och EU. USA bomber mot Khadaffi innebar alltså ett dubbelt nederlag för imperialisterna.
Utifrån detta perspektiv uppfattar Arbetarpartiet det som en seger för den arabiska rörelsen att USA, och övriga imperialister, tvingades att rädda den libyska delen av den arabiska proteströrelsen. Detta betyder inte att vi i allmänhet stöder bombningar från USA eller EU. Men vi anser att det inte bara är tillåtet, utan även nödvändigt, att utnyttja motsättningar inom det imperialistiska läger som både USA/EU och Khadaffi tillhör. Ett exempel på detta är vad som skedde utanför Benghasi. Men framtiden för arbetarna, bönderna och de fattiga i Libyen kommer inte att avgöras av USA:s bomber. Den är istället knuten till ödet för den all-arabiska revolutionära rörelsen, där det libyska folkets fortsatta kamp mot imperialism och för social rättvisa utgör en avgörande del. De arabiska revolutionerna står vid ett vägskäl. Nu krävs ett socialistiskt program mot imperialismen.