Internationellt

Den arabiska proteströrelsen måste spridas och fördjupas

Publicerad i
#20
Lästid 3 min

Vi lever i en epok av revolution och kontrarevolution. Mitt framför våra ögon pågår en rad skiften i världsskala. Det gäller ekonomisk och militär styrka. Det gäller även framväxten av revolutionära rörelser mot USA och dess allierade.

Under början av 2000-talet framstod USA som oövervinnerligt. Dess ekonomi verkade kunna trotsa ekonomiska lagar. Dess militära makt framstod som oövervinnerlig i o m invasionerna av Afghanistan och Irak. Även om dessa gav upphov till protester verkade detta inte bekomma USA och dess allierade. För många, både statsledningar och folkliga proteströrelser, innebar det nya årtusendet en period av kapitulation. En annat beteckning för denna period är kontrarevolution. Men sakernas tillstånd förändrats sedan dess. Just nu är det Mellanöstern och Nordafrika som utgör världens brännpunkt. Den arabiska delen av världen präglas nu av revolutionära rörelser, protester, uppror och inbördeskrig.

Imperialisterna i USA, och EU, framstår plötsligt som handlingsförlamade. Bakom denna vändning finns en kombination av faktorer. Dels handlar det om imperialismens övermod. Krigen i Afghanistan och Irak har blivit fiaskon. Den ekonomiska krisen 2008 visade på kapitalismens sårbarhet. Men krisen visade även på USA:s tillbakagång. Landet som så länge dominerat världsekonomin dras med enorma underskott. USA utmanas även på allt fler områden av Kina. Dels var det själva styrkan i den all-arabiska rörelsen. Denna spred sig till hela den arabiska delen av världen. Inför denna kombination av faktorer hade USA och EU inte hade mycket att sätta emot. De framstod som helt handlingsförlamade. Den folkliga mobiliseringen tvingar dem att överge gamla ”vänner” i form av diktatorer som de stött sig på i årtionden.

I Tunisien och Egypten växte protesterna till revolutionära rörelser. Ledarna i dessa länder – Ben Ali och Mubarak – jagades bort.  Flera miljoner människor samlades, bara på Frihetstorget i Kairo. I rörelsens spår har vi sett framväxten av fackföreningar, bl a i Egypten, och under rörelsens höjdpunkt stod även militären maktlösa. Protesterna har spridit sig som en löpeld. Snart finns inte en enda ledare i Nordafrika och Mellanöstern som inte fått känna på folklig vrede och uppror. Protester av olika styrka har genomförts i arabiska länder som Algeriet, Marocko, Libyen, Sudan, Djibouti, Jemen, Oman, Bahrain, Saudiarabien, Kuwait, Irak, Jordanien, Palestina och Syrien. Även i Iran, Pakistan, Kina, Nordkorea och USA har protester ägt rum med hänvisning till Tahrirtorget i Kairo. Denna folkliga mobilisering, mot förtryck och sociala orättvisor, är av historisk betydelse.

Händelserna har visat att vi lever i en motsägelsefull epok där kontrarevolutionära krig och revolutionära folkliga rörelser växlar. Samtidigt pågår ett skifte där USA är på väg att förlora sin roll som världens ekonomiska och politiska centrum. Det pågår också ett skifte av ett annat slag. Revolutionära rörelser växer fram mot diktatoriska regimer som tillämpar den nyliberala politik som inleddes i slutet av 70-talet under USA:s president Reagan. Under en period förflyttade sig världens centrum – från aktieägare och militärer på Wall Street och i Pentagon – till arbetare, bönder och arbetslösa på Frihetstorget i Kairo. Kampen är naturligtvis långtifrån vunnen. Men det har skett en tyngdförskjutning. Den tidigare uppgivenheten är borta.

Just nu gäller det att ge allt stöd till den revolutionära rörelsen i den arabiska delen av världen. Det är här som imperialism, och sociala orättvisor, just nu utmanas allra tydligast av folkliga proteströrelser.