Under 2000-talet har den ”skurkstats-stämplade” Khadaffi åter fått komma in i värmen. Nära kontakter har upprättats med västmakterna – ekonomiskt, politiskt och militärt. Inget kunde vara mer felaktigt än att måla ut Khadaffi som antiimperialist.
Khadaffis marsch in i värmen inleddes 2003 då Khadaffi lämnade ut två misstänkta gärningsmän samt betalade stora skadestånd till de anhöriga efter Lockerbiebombningen 1988. Han lovade också att avveckla planerna på att ta fram egna kärnvapen. Belöningen lät inte vänta på sig. Sanktionerna mot Libyen hävdes, vilket gjorde att oljebolagen åter kunde investera i landet. Västerländska bolag gavs rätten att exploatera oljekällor i västra Libyen. Ett omfattande privatiseringsprogram sjösattes, och mot slutet av 2004 hade 41 statliga bolag privatiserats.
Olja
Oljan var ett viktigt skäl till att etablerade politiker som Berlusconi och Blair nu stod på kö för att trycka Khadaffis hand. Länder som Italien, Österrike och Frankrike får över 15 % av sin olja från libyska källor! Den libyska ekonomin är nästan helt beroende av oljeförsäljningen och därmed av de internationella oljebolagen. Landet har, helt och hållet, integrerats som en del av det globala kapitalistiska systemet. Dessutom har Khadaffi blivit delägare i en lång rad västbaserade företag.
Vapen
När vapenembargot mot Libyen lyftes år 2004 tog även vapenhandeln fart. Under de fem år som följde exporterade EU-länderna vapen till Libyen för över 7 miljarder kr (vapenexporten från USA kan antas ligga på liknande nivåer). Vapenexporten har dessutom accelererat under 2010 och 2011. Natos bomber riktas alltså mot vapen som nyligen sålts till Khadaffi – av samma Natoländer!
Flyktingar
Beslutet att häva vapenembargot år 2004 knöts till behovet av ett samarbetsavtal med landet om stopp för ”illegal afrikansk invandring” till EU. Ett avtalet slöts mellan Italien och Libyen i augusti 2008. Khadaffi gick med på att hindra afrikanska migranter från att lämna Libyen och att återföra de som stoppats på internationellt vatten. Belöningen för detta var 5 miljarder dollar i italienska investeringar och sex patrullbåtar för att bevaka sjölederna mellan Afrika och Europa. I södra Libyen finns 15 flyktingläger (liknande koncentrationsläger) där 60 000 flyktingar hålls fångna under extremt dåliga förhållanden – i praktiken för EU:s räkning. Så sent som år 2010 fick Khadaffi-regimen löfte om 50 miljoner euro av EU för att begränsa flyktingströmmarna till Europa.
”Terrorism”
I ett läckt telegram från den amerikanska ambassaden i Tripoli (aug 2009), beskrivs hur Libyen ”agerat som en avgörande allierad till USA:s antiterroristism-åtgärder, och uppfattas som en av våra främsta partners när det gäller att bekämpa flödet av ’foreign fighters’”. Telegrammet betonade att det strategiska amerikansk-libyska partnerskapet hade varit ”mycket…fördelaktigt för båda nationerna”.
Khadaffi är ingen antiimperialist. Tvärt om. Under 2000-talet har Khadaffi blivit en nära samarbetspartner till USA och EU. Dagens Libyen är en integrerad del av imperialismens maktsystem – ekonomiskt, politiskt och militärt. Västmakterna bombar, efter viss tvekan, en av sina bästa vänner i regionen.