Jag kom till Umeå för ganska exakt tjugofem år sedan och har under dessa år arbetat med kultur på markplanet. Jag var med i filmstudion under ett par år i slutet av 80-talet. Jag var med om att starta Visans vänner i Umeå som ligger bakom Holmöfestivalen och som arrangerat regelbundna viskonserter i sjutton år, numera på utmärkta Bokcafé Pilgatan. Jag har medverkat på folkmusikfestivalen och lärt känna folk som arbetat med denna. Jag har arbetat som musiker och kompositör inom Grotteatern på en rad uppsättningar. Jag har gjort åtskilliga spelningar som vissångare, ensam och i olika konstellationer.
Vad dessa år lärt mig är tre saker:
Det finns en uppsjö av konstnärligt begåvade människor i denna stad. Det finns sällan några pengar för dessa människor att hämta någonstans. Allt arbete måste ske ideellt eller till kaffepengar.
Den lokala pressen har varit dålig på att bevaka det som skapats av lokala kulturutövare. Om politikerna överhuvudtaget synts på kulturföreställningar har detta skett på tjusiga premiärer, helst på Norrlandsoperan eller något annat finare ställe.
Men vad jag också upplevt är skaparglädje, magi, människor som utvecklats, samarbete, gemenskap och fantastiska kulturprestationer av icke-professionella konstnärer.
När jag först fick höra talas om kulturhuvudstadsåret tändes ett hopp. Ska vi lokala kulturarbetare på markplanet äntligen kunna få en slant för vårt slit? Nu börjar det gå upp för mig vad det hela handlar om och till mina kulturarbetarvänner vill jag bara säga: ”Sorry old chap, gick du på den lätte? Det förstår du väl att det aldrig handlade om dig och mig och våra ekonomiska villkor”.
Nu ska det byggas ett nytt kulturhus för minst sjuhundra miljoner kronor, en del spår betydligt mer. Tänk om vi kunnat få en hundradel av denna gigantiska summa i bidrag till att skapa själva kulturen. Och vad ska kulturhuset användas till? Det finns redan ett stadsbibliotek, ett opera-och konserthus och ett ganska nytt Folkets hus. Nu vill man flytta biblioteket. Sen kan man kanske flytta Norrlandsoperan. Huvudsaken är att kulturövarna förblir utan pengar. En konstnär som svälter är som alla vet mer produktiv.
Det kan synas märkligt vid ett första betraktande att Lennart Holmlund gläds åt kulturhuvudstadsåret trots att han skryter med sitt ointresse för kultur. Men vad det handlar och alltid handlar om nuförtiden är – Business. Umeå politikerna vill ha kulturen som en käck nisch för att locka hit näringslivet med små trevliga ideella kulturarbetare längs vägarna, som utan ersättning dansar och ler.