Rebeller måste utnyttja motsättningar mellan olika imperialister
Vissa diktatorer måste störtas med våld. Det finns idag avgörande skillnader för den väpnade kampen mot Khadaffi och olika diktatorer under 50-, 60- och 70-talen. Den största skillnaden består i att 60-talets befrielserörelser ofta balanserade mellan de två supermakterna: USA och Sovjet.
Kraftfullt militärt stöd till befrielserörelser var möjligt under denna period. Hotet av ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet låste delvis händerna på USA. Olika anti-imperialistiska rörelser kunde utrustas militärt, främst av Sovjet och Kina. Det handlade inte bara om gevär. Inför 6-dagarskriget 1967, mellan de arabiska staterna och Israel, hade Sovjet utrustat bl a Egypten med avancerade vapensystem som krävde teknisk utbildning. År 1975 sände Sovjets allierade, Kuba, 30 000 soldater till Angola för att stödja rörelsen MPLA och balansera det stöd som Sydafrika och USA gav till den väpnade rörelsen Unita.
Även det politiska stödet var av stor betydelse. Blotta existensen av Sovjet innebar att USA inte kunde använda hela sin militära styrka. Inför presidentvalet 1964 förespråkade det republikanska partiets kandidat, Barry Goldwater, användandet av kärnvapen mot gerillan i Vietnam. Goldwater framstod som en dåre – som riskerade ett kärnvapenkrig med Sovjet – och förintades i valet. Generalen Douglas MacArthur ville att USA skulle använda kärnvapen mot Kina under Korea-kriget på 50-talet. För detta avskedades han av USA:s president. Rädslan för kärnvapenkrig, hos den allmänna opinionen, skapade ett tryck på regeringarna i USA och Europa att inte heller använda hela sin ”vanliga” militära styrka mot olika befrielserörelser. Detta eftersom Sovjet då skulle tvingas att rusta upp befrielserörelsen, i en uppåtgående spiral, som i värsta fall kunde sluta i ett kärnvapenkrig. En fredsrörelse växte fram som senare avlöstes av ett militant, internationellt, stöd för olika befrielserörelser. I USA spelade motståndet på hemmaplan, mot Vietnamkriget, en väldig roll i att tvinga USA att dra sig ur kriget. I Sverige kallades motståndet mot Vietnamkriget för FNL-rörelsen.
Möjligheten att balansera – både politiskt och militärt – mellan USA och Sovjet gynnade alltså befrielserörelser i en rad länder. Vi kan nämna Vietnam och Kambodja i Asien. Angola och Etiopien i Afrika. Och Kuba i Latinamerika. I dessa länder ledde den väpnade kampen till att befrielserörelserna själva tog över statens roll och sedan stegvis avskaffade feodala och kapitalistiska strukturer. Men stödet från Sovjet hade ett pris. Castros mål var att störta diktatorn Batista och införa demokratiska fri- och rättigheter. Men processen på Kuba slutade med att Castros anhängare upprättade en stat som var en kopia av Sovjet. Även länder som Egypten och Indien kunde balansera mellan USA och Sovjet. Det var t ex tekniker från Sovjet som byggde Asuandammen samt utrustade den egyptiska armén. Men idag existerar inte möjligheten för befrielserörelser, eller länder, att spela ut supermakterna mot varandra i eget intresse.
Utvecklingen av konventionella vapen måste också nämnas. Denna har tagit enorma steg framåt under senare årtionden. Ett viktigt skäl är att sedan Sovjet upplöstes så har behovet att lägga ned så mycket forskning på kärnvapen minskat. Detta är ytterligare en faktor som missgynnar dagens befrielserörelser i jämförelse med t ex 60-talets. (Dagens vapensystem kräver en industristats resurser.) En diktator som Khadaffi kan därför med hjälp av sina, från det libyska folket stulna oljemiljarderna, skaffa sig en väldig militärt överlägsenhet – riktad mot sin egen befolkning. Detta försätter befrielserörelsen i dagens Libyen i en långt sämre situation, både politisk och militärt sett, än befrielserörelserna under 50- , 60- och 70-talen. Denna trend kan nu kanske vändas tack vare resningarna i den arabiska världen – där Libyen utgör en central del.
Befrielserörelserna måste utnyttja varje motsättning bland imperialisterna. Om en befrielserörelse idag tvingas ta upp en väpnad kamp för att störta en 40-årig diktatur, som Khadaffis, är rörelsen nästan säkert dömd till utplåning. Detta om kraftmätningen blir till en rent militär fråga (och dessutom utkämpas på t ex Khadaffis villkor). Khadaffi har inte bara köpt sig ett stort övertag i form av militär slagkraft – till detta ska läggas att diktatorn även har köpt sig legoknektar från fattiga länder som Tchad och Mauretanien!
Detta innebär att det har blivit av yttersta vikt, att komplettera den väpnade kampen – dels genom politisk propaganda, dels med ”revolutionär diplomati”. I detta uttryck vill vi lägga innebörden att, på ett skickligt sätt, spela ut olika imperialistiska länder, eller grupper av länder, mot varandra. För sprickor kommer att uppstå mellan imperialisterna. Några av skälen är att USA har överskridit både sina ekonomiska och militära resurser, bl a genom de oavslutade krigen i Afghanistan och Irak. Detta kombinerat med landets försvagade ekonomiska ställning globalt samt den ständiga utmaningen från Kina – kanske mer i Afrika än på någon annan kontinent. Detta öppnar möjligheterna för ”revolutionär diplomati” som ett komplement, av avgörande vikt, till politisk och väpnad kamp mot imperialismen. Sovjets sammanbrott betydde något, även för rebeller. Det är dags att dra konkreta slutsatser av detta. Radikala paroller kan varken rädda liv eller fälla diktatorer. Men den rörelse som förstår att utnyttja motsättningarna mellan imperialisterna kan däremot förvandla hotande nederlag till seger. Denna insikt var en självklarhet efter Brestfreden 1918. Denna insikt måste återerövras.
Arbetarpartiet för fram följande, preliminära, paroller:
- fortsatt kamp för att störta Khadaffis regim – för demokratiska rättigheter i befriade områden
- för fria och demokratiska val i hela Libyen
- stöd från den internationella fackföreningsrörelsen – till libyska fackföreningar och rebeller
- nej till marktrupper från Nato-länder i Libyen – bryt vapenembargot mot rebellerna
- demokratisk kontroll över oljan och andra naturresurser – kamp mot imperialismen
- nationalisering och demokratisk kontroll av tillgångar som idag tillhör familjen Khadaffi
- för en folklig milis under demokratisk kontroll – mot framtida diktaturer