Arbetarpartiet har tagit rebellernas sida mot diktatorn Khadaffi. Det var Khadaffi, hans gynnade släktingar, säkerhetspolisen och militären som hindrade människor att samlas på torgen i Libyen – på det sätt som skedde i Egypten och Tunisien.
Folket i Tripoli, Benghazi och andra städer möttes, efter bara några dagar, av massivt våld. Misratas öde visar på regimens enda sätt att kommunicera. Landets tredje största stad har bombats dagligen i över tre månader – och stora delar ligger i ruiner med tusentals skadade och döda. Samtidigt måste Khadaffis barbari få ett slut!
Regimens karaktär är nyckfull och bestialisk. Det är inte bara under de arabiska revolutionernas år 2011 som Khadaffis regim agerat på värsta tänkbara sätt mot befolkningen. Vi påminner om § 22 i den libyska strafflagen. Denna innebär att det är belagt med dödsstraff att tillhöra ett politiskt parti eller en fackförening! Detta är fascismens metod att fysiskt förinta varje försök att bygga upp fackföreningar och partier. Och för att stoppa studenterna – vars protester ofta föregår arbetarnas strejker.
Traditionen att hänga studenter offentligt började 1977. Barbariet inleddes på det centrala torget i staden Benghazi. Hängningarna av studenter ägde rum den 7 april varje år fram till 1988 – och visades på TV. Genom att mörda unga oppositionella försökte regimen förebygga att motståndet förvandlades till en verklig rörelse. År 1996 avrättades 1 200 fångar i fängelset Abu Salim. Fångarna betecknades, likt ett eko från stalinismens mörka historia, som ”galna hundar”. Regimen har också systematiskt förtryckt folkgruppen berberna.
Slakten av rebellerna och 10 000-tals civila stoppades av Natos bomber. Delar av ”vänstern” påstår att ingen kan veta vad som skulle ha hänt om Khadaffis trupper hade tagit sig in i rebellfästet Benghazi den 19 mars. Dessa anser att rebellerna gjorde fel då de bad Nato om hjälp, i vad rebellerna ansåg vara en absolut nödsituation. Men påståendet att ingen kunde veta är en stötande ”vänsterlögn”. Dödsstraffet för facklig/politisk verksamhet, massmorden på fångar, traditionen att hänga studenter inför TV-kameror plus det tre månader långa bombardemanget av staden Misrata gör att vi vet vad som skulle ha hänt – en fruktansvärd slakt på civila och rebeller.
Rebellernas målsättning, liksom vår, var att rädda den libyska delen av det arabiska upprorset från utplåning. Döda rebeller kan inte störta Khadaffi. Men det är möjligt att levande och beväpnade rebeller kan.
”Min fiendes fiende är min vän – stöd Khadaffi”. Detta sätt att tänka härjar likt en politisk farsot inom den Khadaffikramande ”vänstern”. Då USA:s makthavare så ofta varit ”vänsterns” fiende blir USA:s fiende ”vänsterns” vän. Och Khadaffi förvandlas till anti-imperialist. Men en konkret analys visar att Khadaffis regim, under lång tid, utgjort en underordnad men mycket aktiv och integrerad del av imperialismen (se rutan intill).
Rebellerna måste ha vapen – för militär styrka och politisk självständighet. Vapenembargot mot Libyen måste avskaffas – när det gäller rebellerna. Med största säkerhet kommer striderna, mellan de ungdomar som gjort uppror och Khadaffis mördarregim, att avgöras på marken. Militära slag, i öppen terräng som öken, har sedan andra världskriget avgjorts med tunga vapen som stridsvagnar, artilleri och raketramper. Rebellerna har idag en helt otillräcklig utrustning. Många strider med vapen som kan vara uppåt 100 år gamla! Även om Natos bombningar har reducerat Khadaffis militära styrka så är regimens armé fortfarande i besittning av tunga vapen. Rebellernas ungdomar kämpar heroiskt – men bristen på vapen leder till onödiga förluster.
Arbetarpartiet är helt emot marktrupper från Nato i Libyen. Det skulle betyda en inblandning i den politiska processen efter Khadaffis fall och skulle mötas med protester runt om i den arabiska världen – inklusive i Libyen. Men inget tyder idag på att USA vill sända marktrupper – eller vågar. Libyens öde kommer med all sannolikhet att avgöras genom markstrider mellan de unga rebellerna och Khadaffis mest förhärdade trupper.
Inför detta avgörande måste rebellerna stå bättre rustade än idag. De behöver bl a artilleri, kanoner mot stridsvagnar och moderna automatgevär. Förhoppningsvis skulle detta leda till ett snabbare slut på striderna. Rebellerna skulle då inte bara ha det politiska övertaget. De skulle dessutom även ha ändrat de militära styrkeförhållandena till sin fördel. En sådan situation skulle öka antalet soldater som helt enkelt deserterar från Khadaffis armé.
Rebellerna bör presentera ett politiskt program som påskyndar upplösningen av Khadaffis armé. Det är av avgörande vikt att betona:
- de demokratiska fri- och rättighetenras betydelse i ett fritt Libyen
- rättigheterna för etniska minoriteter som berberna, det stora antalet gästarbetare samt en korrekt behandling av personer inom Khadaffis regim som ej begått brott
- oljeinkomsternas användning för landets återuppbyggnad, allsidiga utveckling och för social trygghet.
Vi ser följande fördelar med att låta rebellerna skaffa de nödvändiga vapnen:
- ett snabbt slut på striderna innebär att Khadaffis beskjutning av Misrata upphör
- modernt utrustade rebeller kommer att få ännu fler av Khadaffis soldater att desertera – vapnens främsta effekt kan alltså bli ”psykologisk” och därmed spara många liv,
- den nya styrkebalansen skulle kunna tidigarelägga ett samordnat angrepp mot Khadaffis fäste i huvudstaden Tripoli och avsluta striderna,
- bättre rustade rebeller blir mindre beroende av Natos flyginsatser – samtidigt gör vapnen rebellerna mer självständiga – något som kommer att få politisk betydelse efter Khadaffis fall.