“Det här var vårt liv under intifadan” säger vår kontaktperson Abdulkarim Sadi, palestinsk människorättsförsvarare. “Israelisk militär blockerade byar och satte upp vägspärrar överallt för att förhindra att vi tog oss fram. Men vi hittade alltid en väg.”
Det är min första dag i Tulkarem och vi har pressat in sju personer i en jeep, som skumpar fram på en knappt körbar väg över åkrarna utanför byn Kafr Qaddum. På flaket står en man som verkar van vid väglaget, han klarar av att både röka och prata i telefon utan att flyga av. Jag och mitt team är på väg till en demonstration organiserad av byrådet med syftet att protestera mot den vägspärr som de senaste sju åren har förhindrat byborna att använda huvudvägen strax utanför. Eftersom israelisk militär (Israel Defense Forces; IDF) för dagen har blockerat den enda andra vägen in i byn blev vi upphämtade av en bybo som vet hur man tar sig in över åkrarna. Och Abdulkarim har rätt, vi lyckas ta oss in i tid för att närvara vid demonstrationen.
Kafr Qaddum ligger strax norr om staden Nablus, dit de flesta invånarna i byn behöver ta sig dagligen för att jobba eller gå på universitetet. Men eftersom en israelisk bosättning (som i likhet med alla bosättningar på Västbanken strider mot internationell rätt) har etablerats precis utanför byn, mellan Kafr Qaddum och Nablus, stängde IDF av huvudvägen för byborna för sju år sedan. Detta betyder att invånarna i byn måste ta en omväg på ca 13 km varje gång de ska lämna byn; att ta sig till Nablus tar inte som tidigare 30 minuter utan närmare två timmar, enligt en bybo. Fenomenet förstörda eller blockerade vägar är vanligt i området, ungefär 500 vägspärrar och barriärer hindrar palestiniernas rörelsefrihet inne på Västbanken , de allra flesta med syftet att skydda bosättningar.
I Kafr Qaddum blir vi väldigt väl mottagna av byborna. 16-årige Asif och hans kompisar bjuder på läsk och tackar oss för att vi åkt så långt hemifrån för att visa stöd för deras by. Så börjar demonstrationståget med cirka 500 bybor gå mot vägspärren och vi följer efter för att observera och dokumentera. Vi ser israeliska soldater i olivlunden som omgärdar byn och ett flertal militärfordon har kört fram till andra sidan av vägspärren. Ett tag står folkmassan stilla framför vägspärren där de ropar slagord om sin rätt till rörelsefrihet.
Sen går allting väldigt fort. IDF/Militären avlossar ett par ljudbomber som avger en hög smäll, vanligtvis med avsikt att varna för tårgas, men innan någon hunnit undan skjuter de in tårgas och alla börjar springa. Vi hinner undan tårgasen, men 12 bybor tas med ambulans till sjukhus och när vi tror att situationen har lugnat ner sig ser vi lågor flamma upp från olivlunden. En av tårgasbehållarna har hamnat i gräset och elden sprider sig fort. En brandbil som inte ser ut att ha varit i bruk sedan 50-talet får förhandla med IDF för att få tillstånd att släcka elden, tillslut släpps de igenom och lyckas få elden under kontroll. Den moderna brandbil som står beredd på andra sidan vägspärren är där för att skydda bosättningen om elden skulle sprida sig ditåt, men de gör ingenting för att släcka branden i olivlunden.
När branden är släckt och allt har lugnat ner sig samlas byrådet och konstaterar att fyra pojkar kastade sten mot militärfordonen. De är upprörda och intygar att detta inte ska upprepas vid de kommande demonstrationerna som är planerade att äga rum varje fredag. Och det är ju bra. Men det är svårt för mig att förstå vad jag ser. En hel by förhindras att använda vägen som leder därifrån för att staten Israel olagligt har byggt hus där åt en grupp människor som skyddas av en hel armé. Fyra pojkar kastar sten och en stor grupp soldater svarar med att skjuta ljudbomber och tårgas rakt in i en obeväpnad folkmassa. En skrotig brandbil måste förhandla för att få släcka en eld, medan en toppmodern brandbil med möjlighet att ingripa står stilla på avstånd. Jag ska under de kommande tre månaderna försöka förstå och beskriva vad som händer runt omkring mig. Välkommen till Västbanken.