Även regimen i Syrien skakas av den revolutionära våg som svept över den arabiska världen under våren. Sedan mitten av mars har stora folkliga protester genomförts med krav på diktatorn Bashar al-Assads avgång, och för ett slut på enpartidiktaturen som letts av medlemmar i familjen al-Assad sedan 1971.
Orsakerna bakom protesterna liknar de i övriga Mellanöstern och Nordafrika – missnöje med brist på demokratiska fri- och rättigheter, hög arbetslöshet och utbredd korruption inom regimen. Varje fredag har det genomförts större protester runt om i landet. Fredag den 1 juli genomfördes de största demonstrationerna hittills, med 400 000 människor på gatorna enbart i staden Hama. Demonstrationer genomfördes också i bl a Aleppo, Syriens folkrikaste stad, i förorterna till huvudstaden Damaskus och i en rad andra städer runt om i landet. Förutom de återkommande fredagsprotesterna sker nästan dagligen mindre manifestationer. Dessa har till stor del organiserats via så kallade lokala koordinationskommittéer. De har bildats spontant för att mobilisera till demonstrationerna. Man har även riktat in sig på att få med olika etniska och religiösa minoriteter, för att på så sätt uppnå en större enighet och mångfald i kampen mot regimen.
Proteströrelsen har lyckats skaka om den syriska statsapparaten och al-Assads regim. På flera håll har soldater vägrat lyda order när de kommenderats ut för att skjuta mot obeväpnade folkmassor. Det verkar också som att soldater, officerare och hela arméförband har gått över på frihetskämparnas sida. Regimen har dessutom gått med på en rad eftergifter för att försöka blidka demonstranterna, bl a har hundratals politiska fångar släppts ut från fängelserna. I slutet av mars avgick hela den syriska regeringen. I april avskaffades det undantagstillstånd som gällt i Syrien sedan 1963.
Eftergifterna sker dock samtidigt som regimen slagit tillbaka protesterna med en brutalitet som påminner om Khadaffis i Libyen. Uppåt 1500 människor har mist livet sedan dessa inleddes. I en rapport från Amnesty beskrivs hur den syriska regimen inringade staden Tell Kalakh med pansar, artilleri och krypskyttar. Militären genomförde massarresteringar, torterade de fängslade och besköt människor som försökte fly staden. Liknande metoder har använts i andra städer. Amnesty-rapporten avslöjar även att al-Assads säkerhetsstyrkor misshandlat och förnedrat demonstranter som sökt vård på sjukhusen.
Regimen har en historia av att brutalt slå ned proteströrelser. I slutet av 70-talet inträffade ett sunnimuslimskt uppror mot den nuvarande presidentens far. Regimens försök att slå ned upproret, som innefattade en rad mindre massakrer, kulminerade 1982. Då mördades över 30 000 människor i staden Hama i en massaker som personligen leddes av den nuvarande presidentens farbror.
Den syriska rörelsen närmar sig ett vägskäl. För att tvinga bort al-Assad från makten, och eliminera risken för en massaker likt den i Hama 1982, krävs att rörelsen försvarar sig. Ett sätt skulle vara att de lokala koordinationskommittéerna som organiserat protesterna även organiserar försvarskommittéer. Dessa skulle kunna rikta en appell till det stora antalet värnpliktiga i den syriska armén, om att lämna uniformen hemma och överlämna sig själv och sina vapen åt proteströrelsen.
Nyckeln till rörelsens seger i Syrien beror till stor del på hur rörelsen i Libyen utvecklar sig. En seger för rebellerna, mot Khadaffi, skulle ge en enorm skjuts åt rörelsens självförtroende även i Syrien. Något som skulle kunna innebära slutet även för al-Assads diktatur.