Det finns en latent motsättning mellan USA / EU / Det Nationella Övergångsrådet i Benghasi, å ena sidan, och alla de stridande, med det folkliga stöd som dessa har vunnit hos befolkningen, å den andra.
Ett växande självförtroendet hos de stridande unga männen. Detta i kombination med ett ökat politiskt medvetande som kommer att följas av att Khadaffis diktatur förlorar sitt grepp över befolkningen, kan leda fram till krav på ökad social rättvisa. Konkret skulle detta kunna innebära krav på en långt rättvisare fördelning av oljeinkomsterna än som varit fallet under Khadaffi; en fördelning som gynnar det libyska folket och gästarbetarna – och som drabbar USA, EU och därmed även Övergångsrådets ställning i ett framtida Libyen.
USA / EU / Övergångsrådet har ett gemensamt intresse av en så ”kontrollerad” övergång som möjligt, från Khadaffis blodsbesudlade diktatur, till någon form av vald regim av egyptisk, eller tunisisk, modell. Detta talar för en kompromiss.
Kompromissen skulle kunna utformas på många sätt. En modell skulle kunna se ut så här: Khadaffi med familj ger upp och avstår från alla framtida politiska och maktmässiga ambitioner. Samtidigt sätts Khadaffi – hans familj och de mest blodsbesudlade mördarna i hans regim – i en lyxig karantän inom Libyens gränser (något som i praktiken innebär att mördarna undgår att avrättas).
Detta är en gissning och kan vara helt fel. Men OM utvecklingen skulle leda fram till en kompromiss som påminner om denna så ställs frågan med full kraft: kommer alla de som kämpat mot Khadaffi, inom Free Libya Forces och även de som hållit ut t ex i Misrata, samt att det folk som så länge varit berövade sina politiska rättigheter att gå med på att Libyens nya framtid görs upp utan deras medverkan?
Kanske har denna process ännu inte tagit sin början. Men det är i det närmaste oundvikligt att en process, med bl a dessa ingredienser, kommer att påbörjas inom en inte alltför avlägsen framtid. Den tidigare uppgiften kvarstår: att besegra Khadaffis regim militärt och politiskt. Till denna kamp har vårt bidrag varit av moralisk art. Men nu måste vi förbereda oss inför den situation som kommer att uppstå då Khadaffis regim är borta. Den ”front” som ännu finns mot mördarregimen kommer förr eller senare att brytas upp, efter klassgränser. Vi måste redan nu finna vägar att stödja den politiska och fackliga kamp som så länge varit belagd med dödsstraff under Khadaffi. Det är vår skyldighet att engagera oss i den kamp som kommer att följa, både för sociala och nationella rättigheter.