Svar till Marcus Carlstedt

Nya Arbetartidningen och Arbetarpartiet har fått ett mail från Marcus Carlstedt som kritiserar den ställning vi tagit i frågan om kriget i Libyen och NATO:s bombningar mot Khadaffi. Carlstedt har under många år arbetat fackligt och politiskt inom arbetarrörelsen. För att läsa Carlstedts artikel – klicka här. Här nedan kan du läsa vårt svar.

Marcus Carlstedt skriver att ”Imperialismens ingripande i Libyen är en del av ett större sammanhang och enligt min mening är det på den nivån analysen måste börja”. Vi håller med. Men vi menar att Carlstedt inte fullt ut tillägnat sig de förändringar som skett i detta ”större sammanhang”, dvs världssituationen, de senaste åren.
Vi syftar på två saker. Det ena är imperialismens försvagning, med betoning på USA:s försvagning. Det andra är de arabiska revolutionerna som utmanat den försvagade imperialismen.

Imperialismen försvagad

De, för USA, misslyckade krigen i Irak och Afghanistan har visat världen en sak: Bush-doktrinen är död. USA har varken politisk, militär eller ekonomisk styrka att på egen hand starta krig mot vilket land de vill. Irak och Afghanistan har visat att USA inte ens kan avsluta de krig som de vill. Den ekonomiska krisen 2008, med efterverkningar, drabbade USA hårt. Exempel: För första gången på över hundra år är USA inte längre det land i världen som har den största industriproduktionen. Kina har hunnit ifatt och gått om sett till storleken, om än inte till sammansättningen. Symptomatiskt är att GM, som en gång var världens största företag  (!), först fick räddas och sedan krympas av den amerikanska staten. USA:s största företag numera är Walmart, vars själva affärsidé är att producera/köpa produkter i Kina och sedan sälja dessa i USA. Sommarens debatt om skuldkrisen är ännu ett exempel på USA:s försvagade ställning.
– Numera är det Kina som ställer krav på USA och inte tvärtom, sa ekonomen Klas Eklund i Lunchekot den 3 Augusti 2011.

De all-arabiska revolutionerna

Även Europa skakas av skuldkrisen. Nu hotar länder som Italien och Spanien att dras ned i samma skuldfälla som tidigare Grekland, Portugal och Irland. Skillnaden är att Italien och Spanien står för ca 20 % av hela EU:s ekonomi. De traditionella imperialistiska länderna är alltså på tillbakagång och på defensiven. Detta är utgångsläget. I detta läge inträffade den andra stora förändringen i världssituationen: revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika. Decennier av förtryck och förnedring exploderade i en kraftfull massrörelse. med inslag av både revolution och inbördeskrig, i kontinental skala. I Egypten och Tunisien störtades USA- och EU-stödda diktatorer på några veckor. I hela området spred sig protester – och sprider sig fortfarande. Den ekonomiska och politiska eliten i USA och EU var livrädda för att helt förlora greppet om situationen i dessa delar av världen. Samtidigt som de även fruktade den impuls till protester på hemmaplan som händelserna i Nordafrika och Mellanöstern gav upphov till.

Inbördeskriget bryter ut

Det var mot denna bakgrund – dels en försvagad imperialism, dels en allarabisk revolutionär våg med potentiella spridningseffekter i främst Europa men även i USA – som inbördeskriget i Libyen bröt ut. Detta dagen efter att Mubarak fallit i Egypten. Protester som i Kairo och Tunis kunde ske på de stora torgen möttes i Libyen av Khadaffis luftvärnskanoner, som vändes mot demonstranterna. Detta tvingade de protesterande i Libyen att antingen upphöra med sin opposition, eller att ta till vapen mot en allt mer okontrollerad och hämningslös förtryckarregim. Demonstranterna var tvungna att ta till vapen för att försvara sig. Detta innebar ännu mer repression från Khadaffi vilket i sin tur provocerade fram ett inbördeskrig där protestanterna var tvingade att improvisera fram en rebellarmé.

Rebellerna hotas av utplåning

Rebellarmén hade stora initiala framgångar. Men Khadaffis tungt beväpnade styrkor, uppbyggda genom årtionden av de oljeinkomster som borde ha gatt till Libyens ekonomiska och sociala utveckling, kom att återta initiativet.  Den 17-18 mars stod Khadaffis stridsvagnar i rebellhuvudstaden Benghazis utkanter. Stridsflyg sattes in mot staden. Khadaffi lovade att jaga sina motståndare ”från hus till hus” och döda dem. Det flera månader långa bombardemanget mot Misrata, liksom det oändliga antalet mord på oppositionella under gångna årtionden, visade att detta inte var tomma ord. Proteströrelsen hotades av utplåning, och tiotusentals civila hotades av att dödas i en fruktansvärd hämndaktion, från regimen. Detta är något som den samlade vänstern helt enkelt vägrar att förstå. Eller så förstår dom, men tycker (som Carlstedt) att en slakt på rebellrörelsen hade varit en acceptabel ”känslomässigt smärtsam bortprioritering”.

Flygförbudzonen

Rebellernas begäran till NATO och FN om flygförbud och bombningar mot Khadaffis tunga vapen kom alltså i en absolut desperat situation. Den försvagade imperialismen tvingades att gå med på denna begäran. Till skillnad från stora delar av den europeiska s k vänstern förstod ledarna i USA och Europa att de inte hade råd att dra på sig ursinnet från massorna i Mellanöstern och Nordafrika – något som skulle ha blivit fallet om de tillåtit Khadaffi att massakrera invånarna i Benghazi. Imperialismen tvingades alltså – på grund av sin egen svaghet och på grund av protestvågens styrka i resten av Nordafrika och Mellanöstern  – att gå med på rebellernas begäran om omedelbar hjälp. På grund av att protesterna i Libyen var en del av ett uppror som sträckte sig från Marocko vid atlantkusten till Syrien och Bahrein tvingades USA och EU nu avväpna en diktator de själva beväpnat.

Vänsterns kollaps

Den förändring i världssituationen som låg bakom imperialismens agerande mot Khadaffi – själv en del av imperialismen om än underordnad  – är något som stora delar aven av  den svenska utomparlamentariska vänstern missat (läs Kommunistiska partiet, Socialistiska partiet, Rättvisepartiet socialisterna, m fl). I frågan om Libyen sällar sig även Carlstedt till denna skara. Några lysande  undantag inom den svenska vänstern finns dock – exempelvis bloggen ”Kildén och Åsman”.

Khadaffi en del av imperialismen

Precis som övriga nämnda delar av den svenska vänstern antyder Carlstedt att imperialistiska intressen legat bakom rörelsen för att störta Khadaffi. Det har ”funnits en strävan att ersätta honom (Khadaffi) med mer pålitliga allierade”, skriver Carlstedt. Carlstedt nämner ”manipulationer från fransk underrättelsetjänst, eller andra former av tidig imperialistisk kontroll över rebellrörelsens ledning” och pekar på att rebellerna fått ekonomiskt stöd från olika västländer. Men här tappar Carlstedt själv det ”större sammanhanget” och detta helt och hållet. Revolutionen i Libyen är helt enkelt omöjlig att förstå om man inte ser den som en del av den all-arabiska rörelsen. Det är fullständigt verklighetsfrämmande att påstå att den enorma vilja till uppoffringar som rebellarmen visat – liksom även befolkningen i exempelvis Misrata  – skulle kunna uppstå genom några manipulationer från en säkerhetstjänst. Manipulationer pågår givetvis hela tiden – inte minst från Khadaffiregimen. Men  massrörelser av den art vi sett i Nordafrika och Mellanöstern uppstår inte genom manipulationer. Dessa enorma uttryck av folkligt missnöje och kampvilja har byggts upp genom årtionden av förtryck. Det är en oerhörd förolämpning mot alla de hjältar som kämpat och dött att, på ett dunkelt sätt, försöka förklara händelserna genom att mumla om främmande länders säkerhetstjänster. Revolutionära proteströrelser av den här digniteten uppstår av sig själva när den historiska situationen är mogen. Och det är detta glädjande faktum som vi bevittnat under 2011.

Saddam och Khadaffi

Sedan måste vi tillägga att de jämförelser som ofta görs mellan Saddam Husseins regim i Irak och Khadaffis i Libyen inte håller måttet. Den är rent ut sagt pinsam. Saddam Husseins regim invaderade, och ockuperade, Kuwait och hotade därmed oljeförsörjningen i hela västvärlden – för att bara nämna en sak. Jämför sedan detta med regimen i Libyen. Imperialismen hade ingått tusen och en uppgörelser med Khadaffi som vi återkommer till nedan. Det fanns ingen anledning för Väst att ge sig på Khadaffi – om man inte ser det hela i samband med USA:s försvagning och revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern.

Vänstern på samma sida som Khadaffi

Arbetarpartiet anser att den viktigaste uppgiften för ett socialistiskt parti är att värna denna revolutionära rörelse – i Libyen och i resten av Mellanöstern och Nordafrika. Därför stödde vi NATO:s bombningar när de libyska rebellerna stod den uppenbara risken för utplåning den 19 mars. Därför har vi också krävt att vapenembargot mot rebellerna ska hävas. Att inte stödja bombningarna vore lika med att acceptera ett utplånande av den libyska delen av upproren i Mellanöstern och Nordafrika. Detta skulle ha försvagat massrörelsen och arbetarklassen i hela regionen. Tyvärr har den svenska vänstern, i praktiken, hamnat på samma sida som Khadaffi.

För att sammanfatta: imperialismens ingripande i Libyen skedde inte utifrån en styrkeposition utan p g a  att man tvingades på grund av kraften i de all-arabiska revolutionerna samt på grund av sin egen försvagade position och p g a risken att protesterna skulle sprida sig aven pa hemmaplan – om man lat Khadaffi slakta befolkningen i bl a Benghazi. Det var därför som NATO bombade Khadaffi istället hjälpa Khadaffi med ytterligare vapen mot rebellerna, vilket skulle ha varit det naturliga om man ser till Västs kopplingar till Khadaffi under det senaste decenniet.

Khadaffi, USA och EU

Carlstedt menar att man inte kan beteckna Khadaffi som imperialist. Men Carlstedt ger inga konkreta exempel på detta. Arbetarpartiet menar att Khadaffi blivit en integrerad del av imperialismen. Exempel: Den libyska ekonomin är en integrerad del av det globala kapitalistiska systemet. Västerländska bolag har fått rätten att exploatera oljan i Libyen. Snart sett alla EU-länder har något oljebolag i Libyen. Dessutom har Khadaffi själv blivit delägare i en lång rad västerländska bolag. Under det senaste decenniet har Khadaffi också blivit en viktig allierad till USA och EU i kampen mot terrorismen – något bekräftats via dokument som publicerats av Wikileaks. Som en del i detta hävdes vapenembargot mot Khadaffi år 2004. Under de fem år som följde exporterade EU-länderna vapen för över 7 mdr kr till Libyen! NATO:s bomber riktas alltså mot vapen som nyligen sålts av NATO till Khadaffi.

Khadaffi har dessutom samarbetat nära med EU när det gäller att hindra afrikanska migranter att ta sig till Europa. 15 läger för flyktingar har upprättats i öknen. Till detta ska läggas Khadaffis egna imperialistiska ambitioner i Afrika. Med oljepengarna har han försökt köpa inflytande i ”diktatorklubben” Afrikanska Unionen. Dessutom har han startat krig mot bl a Tchad. Khadaffi kan alltså sägas vara en del av imperialismen ekonomiskt, militärt och politiskt.

Det naturliga för imperialismen hade alltså varit att fortsätta sitt stöd till Khadaffi. Precis som man stött diktatorer i kampen mot gerillaarméer runt om i världen under flera hundra år. Men att imperialismen, till sist, tvingades överge Khadaffi har att göra med den nya världssituationen: imperialismens försvagning. Kombinerat med kraften hos rörelserna i Mellanöstern och Nordafrika.

Libyen efter Khadaffi

Den stora frågan är nu vad som kommer att hända med Libyen efter Khadaffi. De senaste veckorna har rebellarméerna tagit initiativet i kriget. Flera viktiga byar och städer har erövrats. Samtidigt har allt fler länder erkänt rebellerna som landets legitima regering. Khadaffi pressas allt hårdare. Mycket talar för att Khadaffiregimens dagar är räknade.
Det finns en inneboende motsättning mellan USA / EU / Det Nationella Övergångsrådet i Benghasi, å ena sidan, och alla de stridande, med det folkliga stöd som dessa har vunnit hos befolkningen, å den andra. En motsättning som kommer att bli tydlig den dag som kriget tar slut.

Hos de stridande unga männen och hos den libyska arbetarklassen i allmänhet finns ett stigande politiskt självförtroende. Detta i kombination med ett ökat politiskt medvetande kommer att leda fram till krav på ökad social rättvisa. Konkret skulle detta kunna innebära krav på en långt rättvisare fördelning av oljeinkomsterna än som varit fallet under Khadaffi; en fördelning som gynnar det libyska folket och gästarbetarna – och som drabbar USA, EU och därmed även Övergångsrådets ställning i ett framtida Libyen.
Kompromiss och kontrollerad övergång

USA / EU / Övergångsrådet har ett gemensamt intresse av en så ”kontrollerad” övergång som möjligt, från Khadaffis blodsbesudlade diktatur, till någon form av vald regim av egyptisk, eller tunisisk, modell. Detta talar för någon form av kompromiss mellan Övergångsrådet, USA och EU, över huvudet på den libyska befolkningen och de kämpande rebellerna.  En möjlig kompromiss skulle kunna se ut så här: Khadaffi med familj ger upp och avstår från alla framtida politiska och maktmässiga ambitioner. Samtidigt sätts Khadaffi – hans familj och de mest blodsbesudlade mördarna i hans regim – i en lyxig karantän inom Libyens gränser (något som i praktiken innebär att mördarna undgår att avrättas).

Detta är en gissning och kan vara helt fel. Men OM utvecklingen skulle leda fram till en kompromiss så ställs frågan med full kraft: kommer alla de som kämpat mot Khadaffi – rebellerna inom Free Libya Forces och exempelvis även de som belägrats i Misrata – att acceptera detta?

Socialisters skyldigheter

Kanske har denna process ännu inte tagit sin början. Men det är i det närmaste oundvikligt att en process, med bl a dessa ingredienser, kommer att påbörjas inom en inte alltför avlägsen framtid. Den tidigare uppgiften kvarstår: att besegra Khadaffis regim militärt och politiskt. Till denna kamp har vårt bidrag varit av moralisk art. Men nu måste vi förbereda oss inför den situation som uppstår då Khadaffis regim är borta. Den ”front” som ännu finns mot mördarregimen kommer förr eller senare att brytas upp, efter klassgränser.
Vi anser att alla socialister har en skyldighet att redan nu finna vägar att stödja den politiska och fackliga kamp som så länge varit belagd med dödsstraff under Khadaffi. Vi måste också engagera oss i den kamp som kommer att följa, både för sociala och nationella rättigheter. Vi hoppas, och tror, att denna kamp kommer att skapa en jordmån för socialistiska krav på arbetar- och facklig kontroll över naturresurserna. Detta även om vi anser att det historiska misstaget från stora delar av den europeiska vänstern har misskrediterat socialismen och kommer att utgöra en belastning . Vi hoppas att Marcus Carlstedt kommer att delta i kampen för att förankra och realisera socialistiska idéer i Mellanöstern och Nordafrika – även om vi hittills haft helt olika uppfattningar om händelseutvecklingen i Libyen.

Patrik Brännberg,
Jan Hägglund,
Arbetarpartiet