Inrikes

KD klär skott för Alliansens omänskliga politik

Publicerad i
#27
Lästid 3 min

Kristdemokraternas kräftgång i opinionsundersökningarna har utlöst hårda interna strider i partiet. KD har, i Demoskops mätningar, legat under 4-procentsspärren ända sedan november 2010. 19 KD-riksdagsmän, fd riksdagsmän och kommunalråd samt två partidistrikt har krävt partiledaren Göran Hägglunds avgång.

För de allra flesta väljare har Alliansregeringen två sidor. Å ena sidan har Alliansen, med benäget bistånd från media, lyckats skapa en bild av en regeringen som klarat av att rida ut den ekonomiska krisen. Även om Reinfeldt, varken nu eller 2008 har någon politik mot krisen, är det just denna bild av en ”ansvarstagande” regering som gett moderaterna en skjuts framåt i opinionen.

Baksidan av regeringsmyntet är angreppen på sjuka och arbetslösa kombinerat med skattelättnader och subventioner till de rikaste. Sällan har en regering fört en så tydlig klasspolitik som Alliansen. Det är missnöjet med denna klasspolitik som drabbat KD hårdare än de andra allianspartierna.

KD har länge velat profilera sig som det borgerliga partiet med ett mänskligt ansikte. När partiet fick 11% av rösterna, i valet 1998, var det ett resultatet av en unik situation. Dels fanns ett stort missnöje mot S, som genomfört historiskt stora nedskärningar inom vård-skola-omsorg under åren 1994-1998. Många arbetare röstade på V (trots att V stödde lejonparten av nedskärningarna) – men en del också på KD. KD gynnades främst av att moderaternas nyliberala retorik, under den då impopuläre Carl Bildt, stötte bort en del borgerliga väljare. Att den nye FP-ledaren Leijonborg dessutom ifrågasattes och att Centern genomförde en del av nedskärningarna tillsammans med S, blev grunden för KD:s framgångsrika val.

Som medlem i regeringen har KD inte kunnat behålla profilen som ”Alliansens mänskliga ansikte”. Istället har man fått klä skott för regeringens omänskliga politik. Kyrkorna i landet spelade en viktig roll i vårens protester mot sjukförsäkringsbestämmelserna. Sänkt restaurangmoms kritiserades hårt av partiets egna:

– Sänkt skatt för pensionärerna är viktigare för oss än sänkt krogmoms och lägre pris på löjrom och champagne! säger Bengt Germundsson, som är kommunalråd för KD i Markaryd och som öppnat för att utmana Hägglund som partiledare.

I frågan om ersättning till de vanvårdade placerade barnen har KD-ledningen hamnat i den värsta av alla världar. Inom regeringen argumenterade man för att barnen skulle få ersättning men vek sig till sist för de andra partierna. Det föll då på KD-ministern Maria Larsson att gå ut och försvara det negativa beslutet – med argumentet att en ersättning till de vanvårdade barnen inte var rättssäkert(!). Efter en storm av protester tvingades samma Larsson ändra uppfattning och gå med på ersättningskraven. På så sätt hade KD lyckats med konststycket att först byta uppfattning två gånger och sedan bli syndabock för ett förslag som drabbade de mest oskyddade av alla grupper – vanvårdade barn.

KD:s opinionssiffror kräver att partiet, åtminstone i någon viktig fråga, ställer sig på de svagaste gruppernas sida. Detta skulle dock innebära ett avsteg från Alliansregeringens hittillsvarande politik och innebära en öppen konflikt med M och det politiska etablissemang som står bakom allianspolitiken. En sådan konflikt skulle det svaga KD knappast överleva. Kristdemokraterna är ”damned if they do and damned if they don’t”. Kriget kring partiledarposten kan vara början på slutet för KD.

×