”Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik mot avindustrialiseringen, för arbete åt alla och för stärkt arbetsrätt…Kan inte Juholt presentera en politik till hösten 2011 riskerar de centrifugala krafterna och upplösningstendenserna inom socialdemokratin återigen att komma upp till ytan”, skrev Nya Arbetartidningen i maj 2011. Turerna kring Socialdemokraternas höstbudget visar att analysen var riktig.
När Håkan Juholt och ekonomiske talespersonen Tommy Waidelich presenterade förslaget till skuggbudget för den egna riksdagsgruppen möttes den av hård kritik. ”Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll” skrev riksdagens gruppledare, Carina Moberg i ett internt mail.
Grunden för kritiken var att Juholt övergivit socialdemokratiska symbolfrågor. I den budget som presenterades för riksdagsgruppen hade man strukit förslaget om höjd a-kassa till 80 %. Inte heller sänkningen av avgifterna till a-kassan fanns med. Många låglönegrupper betalar idag upp till tre gånger högre avgifter mer till a-kassan än högavlönade tjänstemän.
Juholt ville dessutom ha kvar den största delen av jobbskatteavdragen och RUT-avdraget. En skattesänkning respektive skattesubvention som gynnat de rikaste mest. Trots ett tidigare löfte att helt avskaffa de högre skatterna för pensionärer innebar Juholts budget en blygsam skattesänkning för pensionärerna på en 50-lapp i månaden. Dessutom ville han, i praktiken, behålla Alliansens sjukförsäkringssystem.
Med svansen mellan benen tvingades dock Waidelich och Juholt backa på de flesta av sina förslag. När budgeten åter presenterades för riksdagsgruppen en vecka senare fanns en återställning av a-kassan med och skatten för pensionärer skulle nu sänkas med uppåt 200 kronor.
Några verkligt kraftfulla satsningar på att minska arbetslösheten eller på att möta den ekonomiska krisen fanns inte i S-budgeten. Istället verkar den vara resultatet av en kompromiss mellan de stridande fraktionerna i partiet. Man vill bland annat satsa fem miljarder mer på utbildningssystemet än regeringen och fyra miljarder mer på upprustning av infrastruktur och bostäder. Jämfört med de ca 100 miljarder som Alliansen sänkt skatterna är detta mycket blygsamt.
Storgrälet kring skuggbudgeten har avslöjat att Socialdemokratin, än så länge, står utan ett alternativt program till Alliansen. Men det har också avslöjat att S har en partiledare som misslyckats i sitt uppsåt att ena partiet och som därför riskerar att framstå som svag och velig när världen drabbas av en ny ekonomisk nedgång.
Krisen inom Socialdemokratin rasar alltså vidare. Frågan är om S kommer att ha den politiska styrkan att utmana Alliansen 2014 – eller om splittring och förlamning fortsätter?