Fredagen den 23 september, under det pågående FN-mötet i New York, lämnade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas in en ansökan om fullvärdigt FN-medlemskap för den palestinska myndigheten.
Före ansökan har det varit mycket spekulationer om det skulle vara en ansökan om fullvärdigt medlemskap, som måste godkännas av FN:s säkerhetsråd, eller om höjd observatörsstatus, något som istället beslutas av generalförsamlingen.
Israel har kraftfullt motsatt sig ansökan och menar att det skulle vara ett hinder för fortsatta fredsförhandlingar. Även USA är inne på samma linje, och meddelade redan innan ansökan att man skulle lägga in veto i säkerhetsrådet mot en fullvärdig palestinsk stat. President Obama sade i ett möte i Kairo för två år sedan att han stödde palestiniernas rätt till en egen stat, men trycket på hemmaplan inför valet nästa år har fått honom att backa. De Israel-vänliga krafterna i USA har nu också gått så långt att en koalition i kongressen har stoppat en del av biståndet till Palestina, som straff för FN-ansökan. På samma sida står Hamas, som styr i Gazaremsan. De menar att en palestinsk stat i dagens läge, med eftergifter om gränsdragningar och rätter för flyktingar att återvända, saknar mandat hos det palestinska folket.
EU är splittrat i frågan. En del länder ställer sig positiva till att ge den palestinska staten ökad status, bl.a. Frankrike, medan t.ex. Tyskland och Storbritannien säger nej. Den svenska regeringen tvekar i frågan. Utrikesminister Bildt sade före ansökan att att det hotar att störa fredsprocessen allvarligt, och att det viktiga är att det inte blir någon konfrontation mellan USA och Palestina.
– Sverige önskar inget hellre än att erkänna en palestinsk stat. Men det beror på villkoren. Vi vill inte hamna i nya låsningar, sa statsminister Reinfeldt. S, V och MP har uttalat stöd för Abbas medlemsansökan, och säger också att Sverige ska erkänna Palestina som en stat.
Arbetarpartiet stöder palestiniernas rätt till en självständig stat. Men det räcker inte med ett beslut i FN för att lösa problemen i regionen.
De all-arabiska upproren har understrukit frågan om palestiniernas rätt till en egen stat. Spridningen och fördjupningen av dessa upprorsrörelser, bl a till Israel, utgör en oerhört viktig nyckel till frihet och ett anständigt liv för det palestinska folket. Detta innefattar dels störtandet av de diktatorer som ännu klamrar sig kvar vid makten, som i Syrien. Dels uppbygget av fackföreningar och arbetarpartier som kan lägga grunden för ett demokratiskt styre baserat på arbetare och fattigbönder. En palestinsk stat kan inte upprättas på ruinerna av ett krossat Israel. I slutänden krävs det en social omvälvning inom Israels gränser, kopplad till den all-arabiska rörelsen, för upprättandet av en palestinsk stat.