Ledare

Socialdemokraterna: mot borgerligheten – eller mot splittring?

Publicerad i
#27
Lästid 3 min

När det gäller förmågan att leverera reformer som höjer arbetarklassens levnadsstandard så har det skett en kvalitativ förändring av Socialdemokraterna. Sedan segervalet 1982 har S politiska handlande, i stigande grad, gått ut på att försämra arbetarnas levnadsstandard. Under 80-talet övertogs bl a borgerlighetens skattepolitik och i början på 90-talet övergavs EU-motståndet. 1994 påbörjade partiet ett av västvärldens hårdaste angrepp mot skola-vård-omsorg, pensionssystem mm. Partiet för idag en helt borgerlig politik.

Å andra sidan ger S dominans inom LO partiet en fortsatt särställning inom arbetarklassen. Då det gäller förmågan att organisera demonstrationer, t ex mot alliansregeringen, eller att stoppa protester, så är det i praktiken fortfarande bara S som kan göra detta. Vi såg ett tydligt exempel på detta i Umeå i november 2008 i samband med att ca 600 metallare på främst Volvo demonstrerade mot avskeden. Inget annat parti hade kunnat organisera denna manifestation. Men inget annat parti hade heller kunnat senarelägga demonstrationen – som ursprungligen var en arbetarnas protest mot Volvo – så att den istället kunde utnyttjas partipolitiskt av S, mot alliansregeringen! S kan göra sådant på grund av partiets dominans, främst av LO-facken och allra främst på de högre nivåerna.

Under de goda åren – på 50-, 60- och 70- och långt in på 80-talet – upprätthöll S denna dominans inom facken främst p g a genomförda reformer, vad gäller förbättrad levnadsstandard och stärkt arbetsrätt. Idag baseras S-dominansen inom LO-facken mest på en hård regim. Men oavsett orsak innebär S dominans inom LO att partiet fortfarande har en särställning inom arbetarklassen.

Valnederlaget utlöste en fullständig kris inom S. Trots att partiet fick fler röster än M, segrarna i riksdagsvalet. Att motsättningarna efter valet tog sig sådana våldsamma former beror på att olika klassintressen finns representerade inom partiet. De olika klassintressena förs fram via ombud, dels från parti/statsapparat, dels från den fackliga rörelsen. Det var detta som ledde fram till det krigstillstånd som rådde efter valet. Detta krig kan komma att flamma upp igen, med överraskande snabbhet och styrka. Detta beror på att slaget mellan de olika fraktionerna inom socialdemokratin, om partiets klasskaraktär, inte är avgjort.

Kan man säga att frågan om socialdemokratins framtid är en helt öppen fråga? Nej! Socialdemokratins utveckling, i borgerlig riktning, har redan gått så långt att det inte finns någon återvändo (även om det idag vore helt fel att jämställa partiet med Folkpartiet eller Moderaterna). Det är inte en fråga om S omvandlas till ett vanligt borgerligt parti, det är en fråga om när.

S är idag ett arbetarparti med borgerlig politik, lett av ett priviligerat byråkratiskt skikt. Men de borgerliga krafternas rötter inom partiets etablissemang driver oemotståndligt på för en omvandling av partiet till ett rakt igenom borgerligt parti. Men detta kommer att möta ett motstånd. Vilken av de båda huvudfraktionerna som vinner kampen om partiet är en öppen fråga. Det är inte osannolikt att denna kamp kommer att leda till någon form av partisplittring. Socialdemokratin har, i viss bemärkelse, alltid varit en sorts koalition i sig själv. Under pressen från krisen i världsekonomin och valnederlagen kan denna koalition nu vara på väg att upplösas.