Krisen inom socialdemokratin är nu så djup att den spiller över på borgerlighetens agerande i avtalsrörelsen! Det provokativa utgångsbudet till industrifacken – en löneökning med endast 0,7 procent under en ett-årsperiod trots väldiga vinster – tyder på att arbetsgivarna testar om fackföreningarna har försvagats p g a krisen inom S.
I skrivande stund håller arbetarnas 14 fackförbund samman. Men bilden kan förändras. I så fall kommer det fria fallet för S att fortsätta. Arbetarrörelsens framtid har sällan varit så beroende av både den politiska och fackliga kampen.
Problemen för arbetarrörelsen har passerat den gräns då det handlade om socialdemokratins katastrofala opinionssiffror, dess ledares brister och avsaknaden av ett politiskt alternativ. Krisen är långt allvarligare än så. Det som hotas är varken mer eller mindre arbetarrörelsens överlevnad – som tradition och organisation.
Vad innebär detta? Jo, fackföreningarna har i över hundra år kämpat för sina medlemmar efter två vägar samtidigt. Den ena har bestått av en direkt facklig kamp vad gäller löner och arbetsmiljö samt även bättre villkor vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering. Den andra vägen har handlat om att skapa ett politiskt parti som dels stöttat den fackliga kampen, dels samlat många yrkes- och samhällsgrupper bakom krav som också berört andra villkor för fackets medlemmar (och deras familjer). Det handlar bl a om rätten till utbildning, hälso- och sjukvård, barn- och äldreomsorg.
Grunden för arbetarrörelsen utgörs av att fackföreningarna skapar ett politiskt parti – ett parti som med fackens styrka i ryggen kan utmana den samlade borgerligheten. Det som nu hotas, genom krisen inom S, är den tradition och organisation där ett parti (som är speciellt eftersom det grundar sig på fackföreningarnas styrka) strider för att avskaffa det klassamhälle som borgerlighetens eliter inom ekonomi, politik och statsapparat försvarar.
Ny politisk front går rakt igenom socialdemokratins partiledning
Angreppen mot arbetarrörelsens tradition och organisation kommer inte bara utifrån, från borgerlighetens eliter. Hotet kommer även inifrån, från delar av den absoluta toppen inom socialdemokratin självt. Trycket från den globala kapitalismen har nämligen utvecklat ny en anti-facklig falang inom S, som strävar efter att omvandla socialdemokratin till ett traditionellt borgerligt parti (typ folkpartiet). Det främsta medlet är att kapa banden mellan partiet och fackföreningarna.
Det omedelbara hotet mot traditionen att fackföreningarna bygger upp ett politiskt parti, som med fackens styrka i ryggen, förbättrar medlemmarnas ställning på samhällets alla områden kommer från ett helt ny allians. Denna allians består av borgerlighetens gamla eliter och den nya anti-fackliga falangen inom S. Det är denna kombinerade kraft, som i samband med krisen för socialdemokratin, nu ser sin chans att slå sönder arbetarrörelsens tradition och organisation.
Först siktar borgerligheten, och dess allierade inom S, på att få tillstånd ett skifte inom S-ledningen av en mer definitiv karaktär än vad Mona Sahlin förmådde. Denna nya allians siktar på att tillsätta en partiledning som klarar av att kapa banden mellan partiet och facken. Detta skulle i ett slag beröva facken den ena av dess två vägar att strida för sina medlemmar.
Lyckas borgerligheten – och dess medlöpare bland de anti-fackliga inom S – kapa banden mellan socialdemokratin och facken kommer denna nya allians inte att stanna där. Nästa steg blir att de försöker förhindra att fackföreningarna någonsin mer får chansen att skapa ett eget parti, som kan företräda fackets medlemmar över hela det politiska fältet, och därmed formulera ett alternativ till de borgerliga eliternas klassamhälle.
Det sista steget för borgerligheten, och de anti-fackliga inom S, blir angreppet på fackföreningarna själva. Målet är att göra facken fullkomligt maktlösa i de individuellt satta lönernas samhälle. Angreppet blir desto lättare om banden mellan S och facken har kapats. Idag är S ett borgerligt arbetarparti. Partiet tvingas – i någon mån – spegla behoven hos lågavlönade och andra utsatta. Men kapas banden mellan S och facken kommer socialdemokratin att omvandlas till ett vanligt borgerligt parti. Och en sådant parti kommer inte att försvara facken utan istället delta i angreppet. Borgerligheten, och dess anti-fackliga allierade inom S, syftar till att vrida tiden hundra år tillbaka!
Socialister måste försvara arbetarrörelsens traditioner och organisationer
Vi socialister stod inte neutrala i det senaste riksdagsvalet. Vi uppmanade alla att använda S-valsedeln som ett redskap för att fälla Reinfeldt. Samtidigt underströk vi behovet av förberedelser för att bekämpa de försämringar som även en S-ledd regering skulle försöka genomföra. Vår utgångspunkt var stämningen på arbetsplatserna. Ett nederlag för Reinfeldt skulle ha ökat självförtroendet hos de lokala facken. Därmed skulle även möjligheterna att stoppa nedskärningar från en S-ledd regering ha ökat dramatiskt.
På samma sätt kan vi socialister inte stå neutrala nu – då borgerligheten och dess anti-fackliga allierade inom S – planerar att förinta arbetarrörelsens traditioner och organisationer. Det handlar inte om att vi ska försvara ett visst parti (S) eller en viss partiledare (Juholt) – som imorgon kan vara avsatt eller som själv kan ha gått över till de anti-fackligas sida.
För oss socialister handlar detta om att försvara fackföreningarna som organisationer och fackens möjlighet att skapa ett politiskt parti som kan besegra borgerligheten – och avskaffa det alltmer brutala klassamhället. Det är bara ett parti med starka band till stridbara (inte toppstyrda) fackföreningar som kommer att ha styrkan att besegra borgerlighetens eliter inom ekonomi, politik och statsapparat.
Vi socialister står inte neutrala i den kamp som förs om arbetarrörelsens traditioner och organisationer. Vi står inte neutrala i en kamp mellan borgerligheten och dess anti-fackliga allierade inom S å ena sidan, och hundratusentals allt mer vilsna arbetare och tjänstemän som inte ser något annat alternativ än att rösta på S (eller V) i riksdagsvalet (även om de minns de stora nedskärningarna under Persson och Schyman under 90-talet). En sådan ”neutralitet” vore att svika gräsrötterna.
Därför måste vår huvudparoll och agerande i dagens situation syfta till en gemensam kamp för att fälla Reinfeldts regering – med ett socialistiskt program.