Under två veckor pågår FN:s klimatkonferens, COP 17, i Durban, Sydafrika. Målet för mötet är att uppnå en ny internationell överenskommelse om klimatet, eftersom det tidigare Kyoto-avtalet löper ut 2012.
Inför mötet har många varit pessimistiska om möjligheten att uppnå en överenskommelse som skulle få någon betydelse för utsläppen. I många länder är man mer upptagen med den ekonomiska krisen, och miljöfrågan står lågt på agendan. De stora utsläppsbovarna har inte velat binda sig för några kraftfulla begränsningar. De länder som sagt sig villiga att skriva på ett nytt avtal står endast för 16 procent av utsläppen.
Samtidigt är situationen alarmerande. Enligt FN:s IPCC-rapport från 2007 så måste utsläppen börja minska år 2015, för att man ska kunna nå det s.k tvågradersmålet. Det som krävs, och krävs omedelbart, är ett trendbrott i utsläppen. Men de senaste siffrorna visar att utsläppen istället ökat de senaste åren. Mellan 2009 och 2010 ökade koldioxidutsläppen med sex procent, mest ökade Kina och USA.
Konsekvenserna av uppvärmningen blir också allt mer tydliga, minskning av isområdena runt polerna är större än någonsin, fler och mer allvarliga oväder rapporteras och sämre skördar har lett till ökade livsmedelspriser, som i sin tur lett till ökad fattigdom och svält. Det senaste året var också det varmaste någonsin, sedan mätningarna började.
Samtidigt finns exempel på att ut-släppen kan minskas. I Spanien har alla inrikesflyg mellan Madrid och Sevilla upphört sedan man byggde en järnväg för snabbtåg. Ett alleuropeiskt investeringsprogram för utbyggda snabbtågsnät är både tekniskt möjligt och nödvändigt. Såna program förutsätter dock både en samordning av vinsternas fördelning, samt en långsiktigthet, som är oförenlig med dagens ekonomiska system, kapitalismen. Därför är frågan om klimatet också en fråga om att ersätta kapitalismen med ett nytt, socialistiskt, system där den ekonomiska makten förflyttas från kortsiktigt tänkande banker och aktieägare – till löntagarna och deras organisationer.