Krisen för socialdemokratin har blivit så djup att den hotar arbetarrörelsens själva existens. Med begreppet arbetarrörelse menar vi dels starka fackföreningar som slår vakt om sina medlemmars intresse genom facklig kamp för bättre löner och anställningstrygghet samt goda villkor vid arbetslöshet och pensionering. Men i begreppet arbetarrörelse ingår även att fackföreningarna skapat sig politiska partier som dels stöttat den fackliga kampen, dels samlat många yrkes- och samhällsgrupper bakom krav som berört även andra villkor för fackets medlemmar (och deras familjer). Viktiga krav har varit rätten till utbildning, sjukvård, barn- och äldreomsorg.
I Sverige har i praktiken socialdemokratin, ensam, utgjort det parti genom vilket facken fört fram sin politik. I samband med krisen för S hotas nu själva traditionen av en arbetarrörelse i Sverige. Socialdemokratins kris har öppnat för angrepp, dels från yttre fiender som Moderaterna och arbetsgivarna, dels även från ”inre” fiender i form av den anti-fackliga högerflygeln inom S-ledningen själv. Till de anti-fackliga räknar vi bl a kretsen kring Mona Sahlin och Thomas Östros.
Arbetarrörelsen – en enhetsfront mot den samlade borgerligheten
Arbetarpartiet försvarar inte något speciellt riksdagsparti eller någon partiledare. Exempelvis Socialdemokraterna eller Håkan Juholt. Det vi däremot slår vakt om är själva principen av en arbetarrörelse. För arbetarna behöver en rörelse. Detta för att klara av att slå tillbaka de allt aggressivare angreppen från den samlade borgerligheten. Dels den politiska borgerligheten ledd av Moderaterna, dels av banker och storföretag med Wallenberg i spetsen, dels av spetsarna inom statsmaskineriet.
Med arbetare avser vi medlemmarna inom LO, TCO och vissa SACO-grupper. Arbetarna behöver partier, som instrument för den parlamentariska kampen, t ex inom riksdagen. De behöver fackföreningar för den utomparlamentariska kampen, på arbetsplatser och i avtalsrörelser. Det behövs en arbetarrörelse som samordnar den parlamentariska och utomparlamentariska kampen; strejker på arbetsplatserna för högre löner måste samordnas med krav i riksdagen på stärkt lagstiftning mot lönedumpning.
Stöd för nya nedskärningar eller strejk mot desamma?
Krisen kommer just när arbetarrörelsen behövs som mest. Efter valet bedriver borgerligheten mer och mer av sin klasskamp utanför riksdagen genom utomparlamentariska metoder. Den använder sin kontroll av ekonomins nyckelsektorer till att pressa ned löner och luckra upp arbetsrätten, detta genom att flytta kapital och arbetskraft mellan länder. Därför krävs det en stark arbetarrörelse bestående av kampvilliga fackföreningar och ett landsomfattande parti – eller en allians av partier – vars medlemmar går i spetsen för att organisera strejker, och annan utomparlamentarisk kamp, till försvar mot moderaternas och företagens angrepp.
I detta läge signalerar Sjöstedt att han tar avstånd från kampen mot nedskärningar. I SvD (2/9-11) berömmer han sig över att V deltog i det brutala nedskärningsprogram som S genomförde under Göran Persson. Om denna ”sanering” av statsfinanserna säger Sjöstedt att den var ”bra och nödvändigt”. Sjöstedt sänder därmed en signal – inte bara till S utan även till MP och Alliansen: ”hans” V kommer att vara en pålitlig tillgång i regeringsställning. Arbetarpartiet befarar att V, under Sjöstedt, kommer att bli det parti som, mer än något annat, kommer att låta sitt agerande begränsas till vad som är möjligt inom ramen för riksdag och kommuner. Arbetarpartiet tror att V kommer att tala indignerat, t ex om bemanningsföretag och lönedumpning, och även trycka på rätt knappar då det blir dags för omröstning. Men mer än prat, och tryck på knappar, tror vi inte att det kommer att bli från V:s sida. Att Sjöstedt knappt nämnt den stundande avtalsrörelsen understryker detta. Det mesta tyder på att Sjöstedt, i sin strävan att få ingå i en framtida regering, är beredd att överge de sista resterna inom V av socialism och klasskamp.
Med S mot alliansen – eller för V mot S
Sedan utgivningen av förra numret av denna tidning har krisen inom S blivit än djupare genom att den f d ministern Ylva Johansson, S, sällat sig till den växande skara som idkar krypskytte mot Juholt sedan ytterligare en opinionsmätning gav S under 25 procent. Ännu en seger för högeralliansen i valet 2014 innebär att arbetarrörelsen riskerar att falla sönder i sina beståndsdelar. Detta genom att banden mellan socialdemokratin och facket bryts, vilket skulle förvandla S till ytterligare ett borgerligt parti.
Borgerligheten drömmer om en situation som den i USA. Där saknar fackföreningarna ett parti som slår vakt om dess intressen, bl a av strejkrätt och kollektivavtal. Arbetarpartiet vill slå vakt om en situation där kopplingen mellan fackföreningar och politiska partier utgör grunden för arbetarrörelsen. Och där flera partier, t ex Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Arbetarpartiet, jobbar för att stärka banden till arbetsplatserna.
När applåderna tystnat måste Sjöstedt ta ställning till bl a följande frågor:
Ett: vill Vänsterpartiet slå vakt om kopplingen mellan fackföreningar och politiska partier – själva grunden för en arbetarrörelse?
Två: är Sjöstedt beredd att uppmana V:s medlemmar att ta initiativ och mobilisera folk på arbetsplatser, och i lokala fack, till att försvara sig även med demonstrationer och lokala strejker mot borgerlighetens allt brutalare angrepp?
Tre: kommer Vänsterpartiet att göra som MP och i första hand försöka erövra väljare från S, eller kommer partiet att försöka ta enhetsinitiativ som kan samla hela arbetarrörelsen för att besegra borgerligheten, dels i avtalsrörelsen, dels i valet 2014?