Förväntningarna på V:s nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt är enorma. Partiet har backat tre riksdagsval i rad ned till 5,6 procent. Nu förväntas att Sjöstedt ska vända trenden och helst återupprepa resultatet från valet 1998 då V, under Schymans ledning, nästan fördubblade andelen väljare och erhöll 12 %. Sjöstedt tror att partiets potential ligger mellan 10 – 15 %. I första hand ska de nya väljarna tas från den politiskt villrådiga och krympande socialdemokratin. I andra hand från MP.
Sannolikt kommer också Sjöstedt att dra nya väljare till V. Efter valet 2014 kommer det därför att finnas fler ledamöter i riksdagen, och fler heltidspolitiker i kommunerna, som är V-märkta. Men antalet V-märkta riksdagsledamöter och kommunalråd saknar betydelse för Sveriges lågavlönade arbetare och tjänstemän med allt osäkrare anställningar samt för alla arbetslösa. Detta så länge borgerligheten har både den parlamentariska och den utom-
parlamentariska makten.
Det enda som har betydelse – men detta har å andra sidan en avgörande betydelse – är om Sjöstedt sätter sig uppgiften att försvara fackföreningar, arbetsrätt, fasta anställningar, skattefinansierad vård-skola-omsorg samt en politik för arbete åt alla. Och då menar vi inte att Sjöstedt bara ska tala för detta, eller trycka på rätt knappar, i riksdagen. Det vi undrar är om V under Sjöstedt kommer att ta konkreta initiativ för att tillsammans med övriga delar av arbetarrörelsen organisera gräsrötterna på arbetsplatser och i lokala fackföreningar till ett försvar av sina rättigheter på samma sätt som skedde 1992 då 200 000 löntagare demonstrerade mot Bildts högerregering. Vi undrar om V kommer att ta offentlig ställning för fackens krav på högre löner i den nu pågående avtalsrörelsen på de enorma företagsvinsternas bekostnad? Vi har goda skäl för att ställa dessa frågor.
Sedan 30 år tillbaka bedriver borgerligheten en aggressiv klasskamp – exempelvis i Sverige, England och USA – för att trampa ned facken, arbetsrätten, fasta anställningar, skattefinansierad vård-skola-omsorg samt allas rätt till jobb. Det räcker inte att ett parti lovar att ”tala med folk” inför de val som hålls en dag vart fjärde år. Det som krävs är att Sjöstedt bidrar till att mobilisera gräsrötterna, på arbetsplatser och i lokala fack, för att skapa en motkraft till den borgerlighet som dagligen angriper löntagarnas och de arbetslösas rättigheter. Detta genom att ta initiativ till demonstrationer, och även strejker, om så behövs.
Borgerligheten angriper nämligen löntagarna på två sätt. Dels med den parlamentariska metoden. Efter segerrika riksdagsval kan de, via Moderaterna under Reinfeldt, försämra t ex arbetsrätten via lagstiftning. Dels bedriver borgerligheten klasskamp mot löntagarna oavsett vilka som sitter i regeringen. Detta genom att ledande kapitalister – Wallenbergimperiet kan tas som exempel – använder sin ekonomiska styrka för att trycka tillbaka facken. Globaliseringen har stärkt borgerligheten och försvagat arbetarrörelsen – detta är något som kännetecknat de senaste 30 åren.
Därför har borgerligheten initiativet både på den parlamentariska och på den utomparlamentariska arenan. M har regerat sedan 2006 och facken har pressats tillbaka av aggressiva arbetsgivare, höjd arbetslöshet, bemanningsföretag och färre medlemmar. Uppgiften för Arbetarpartiet och Vänsterpartiet är att, tillsammans med socialdemokrater i radikala fackklubbar, återta initiativet från borgerligheten.
Det gäller dels att stärka arbetarrörelsen, dels att förankra ett krisprogram mot kapitalismen. Sjöstedt väcker förhoppningar om fler väljare och riksdagsledamöter till V. Men det är förmågan att stärka arbetarrörelsen och att avskaffa kapitalismen som kommer att mäta Sjöstedts framgång som partiledare. Vi kommer att analysera Sjöstedt och V i tre artiklar.