Arbetarpartiet vill öka resurserna till vård-skola-omsorg, avvärja klimatkatastrofen och garantera allas rätt till arbete – inte minst ungdomens. Därför är det nödvändigt att säga Nej till farsoter som a) nedskärningar och privatiseringar, b) miljöförstöring, c) arbetslöshet. Vi säger Nej i ord på möten i fullmäktige och på torg. Men också genom demonstrationer och strejker.
Men detta är långtifrån tillräckligt. De socialister som menar allvar, när det gäller kampen för ett bättre samhälle, kan inte begränsa sin verksamhet till den offentliga sektorn. Menar vi allvar måste ett socialistiskt industriprogram utarbetas. Det är nämligen industrins framgångar som har lagt grunden till det välfärdssamhälle som många, fortfarande, tar för givet. Och det är fortfarande utvecklingen för industrin och exporten som avgör hur vi lyckas med jobben, miljön och vård-skola-omsorg. Problemet är att allt färre som begriper industrins betydelse. Än värre: denna okunskap slår allt oftare över i en direkt fientlighet mot industrin.
Arbetarpartiet har ställt sig uppgiften att utarbeta ett program för industrin. En del i detta är att visa på industriproduktionens nödvändighet för att finansiera just skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg samt för att garantera arbete åt alla. Ett annat av Arbetarpartiets mål är att visa på att motsättningen mellan industri och miljö, som existerat i minst tvåhundra år, kan övervinnas genom just investeringar i industriell produktion.
Industri och kapitalism är nämligen inte samma sak. Det som krävs, om motsättningen mellan industri och miljö ska lösas, är minst två saker. Först krävs en ny industriell generation där kunskaperna om hur miljön påverkas byggs in. Detta när det gäller vad som produceras och hur produktionen går till. Men det krävs också en ny form av finansiering för de väldiga investeringar som är nödvändiga. Dagens ägarstruktur, i dominerande kredit- och tillverkningsföretag, tvingar fram en kvartalsbaserad vinstmaximering. Det krävs en radikalt mycket längre tidsperiod vad gäller för synen på investeringars lönsamhet. Detta gör det, i sin tur, nödvändigt med en helt annan typ av finansiering och därför också en ny typ av ägare. Demokratiska fackföreningar, som investerat sina medlemmars pensionspengar, utgör ett (av flera) exempel på framtida huvudägare i dominerande företag – med ett både långsiktigt och aktivt intresse för sina investeringar.
Dessa tankar är inte nya. De fanns delvis i Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder. Den avgörande svagheten i Meidners förslag – vars principer antogs av LO-facken – låg i att de inte förutsåg en helt avgörande faktor: behovet att mobilisera sina medlemmar till stöd för en ny ”socialistisk” ägarstruktur av företagen. LO-fackens ledare insåg inte att borgerligheten skulle mobilisera alla sina resurser: politiska, ekonomiska, mediala för att krossa alla försök att skapa en ny ägarstruktur – som hotade deras företag och kapitalismen.
Detta misstag ska vi inte göra om i vårt arbete med det industriprogram som utgör en absolut nödvändighet – för socialister som menar allvar.