Ledaren i förra numret av Nya Arbetartidningen gav en rad exempel på Sveriges långa industriella tradition. Under en period var Sverige världens näst största varvsnation. Det producerades fyra sorters bilar – två personvagnar och två lastbilar. Liksom varvsproduktionen var även detta unikt. Ett land med 5-6 miljoner invånare producerade inte bilar över huvudtaget. Ingenjörer, metallarbetare och tekniker i Sverige kunde – tillsammans med forskarna – även ta fram och producera flygplan, både för civilt och militärt bruk. Oavsett vår kritik mot både kärnkraft och kärnvapen hade forskning och industri de kunskaper som krävdes för att tillverka bådadera. Detta är några exempel på industribranscher där Sverige låg långt framme. Denna produktion förutsatte i sin tur en omfattande gruvindustri som hämtade upp väldiga volymer av järnmalm. Järnmalmen kom sedan att hamna hos exempelvis de många varven, Saab, Volvo eller byggföretagen, efter att först ha bearbetats i något av de många järn- och stålverken.
Denna industriella styrka utgjorde en avgörande förutsättning för den socialdemokratiska politiken efter andra världskriget. Under årtionden gav framgångar på världsmarknaden ett ekonomiskt utrymme som var tillräckligt stort för att både tillfredställa kraven på vinster från banker och storföretag och att göra det möjligt för socialdemokratin och LO att leverera en höjd levnadsstandard till de arbetande, exempelvis i form av höjda löner, förlängd semester, bättre pensioner och bostäder samt ett rättvisare utbildningssystem.
Fördelar…
Sveriges industriella framgångar byggde på vissa grundläggande förutsättningar. Låt oss nämna några av de viktigaste. Andra världskriget, och dess efterspel, gav Sverige en rad ekonomiska fördelar. Krigets förstörelse innebar ett enormt återuppbyggnadsbehov i Europa. Samtidigt stod Sverige, som inte dragits in i kriget, med en produktionsapparat som var intakt och redo att leverera. För Sveriges del hade kriget dessutom inneburit väldiga inkomster i form av järnmalmsexport till Tyskland. Till en början var efterfrågan svag då flera av de krigsdrabbade länder led brist på pengar att importera för. Detta avhjälptes dock, till stor del, av den s k Marshallhjälpen i form av lån och bidrag från USA. Störst betydelse fick den ekonomiska hjälpen för Västtyskland. Men hjälpen betydde mycket även för Storbritannien, Frankrike och Italien. Och även Sverige fick en del av hjälpen.
En annan viktig faktor var att socialdemokratin och LO-facken utarbetade ett drastiskt handlingsprogram för att effektivisera den kapitalistiska industristrukturen. Programmet kom att kallas ”rehnska modellen” efter en av dess huvudkonstruktörer (Gösta Rehn). En annan fördel för Sverige, liksom för många andra industrinationer, var att landets forskning och produktion kunde dra fördel av det teknologiska försprång som USA hade efter slutet av andra världskriget. Det är alltid lättare, och billigare, att överta teknologi och produktionsmetoder än att gå i bräschen och själv ta kostnaden för att utveckla de nya metoderna. Sammanfattningsvis kan sägas att perioden av återuppbyggnad efter kriget kom att bli en mycket gynnsam tid för svensk industri och ekonomi i allmänhet. Politiskt sett skapade perioden även ett stort utrymme för reformer och höjd levnadsstandard.
…och förlorade fördelar
Men de faktorer som gjorde Sverige speciellt framgångsrikt under ett par årtionden efter krigsslutet kom att ”ätas upp” av utvecklingen. Den extra efterfrågan, som behovet av återuppbyggnad efter kriget hade skapat, avtog gradvis, i takt med att industrier, bostäder, vägar och järnvägar återuppbyggdes. Konkurrensen kom att hårdna i takt med att Västtyskland, förvånansvärt snabbt, återtog sin position som industriell stormakt i Europa samtidigt som Japan steg fram som en ny industriell gigant på världsmarknaden vid sidan om USA. Industriproduktionen effektiviserades även i länder som Frankrike och Italien.
Med tiden kom istället Sveriges svaga sidor att märkas mer och mer. En av dessa var den lilla hemmamarknaden. För att hänga med i utvecklingen måste en industrination satsa hårt på forskning och utveckling (FoU). Men detta är dyrt. Därför måste kostnaden, exempelvis för att ta fram nya bilmodeller, slås ut på så många tillverkade enheter som möjligt. Detsamma gäller för all sorts produktion.