Valsegern ställer Syriza inför en avgörande prövning. Partiet står inför uppgiften att ena arbetarklassen i försvaret av jobb och välfärd.
Den grekiska arbetarrörelsen är mer splittrad än någonsin. Pasok är fortsatt lojala med Trojkan (EU, IMF och ECB) och nedskärningspaketen. KKE, som vägrar att samarbeta med något annat vänsterparti och inte ens deltar i gemensamma demonstrationer, har ett utträde ur Eurosamarbetet som enda konkreta lösning på krisen. Demokratiska Vänsterpartiet har profilerat sig som extrema EU-anhängare och vägrar därför att samarbeta med både KKE och med valets stora segrare Syriza.
Enighet krävs…
Syriza, som redan argumenterar för enighet till vänster, måste inför det troliga nyvalet inbjuda övriga arbetarpartier (från KKE till Pasok) samt fackliga organisationer att delta i en valkoalition med en militant valrörelse på schemat. Inbjudan skulle riktas till ledarna och på så sätt tala till deras medlemmar och väljare. Enligt en aktuell opinionsundersökning ville 69 procent av KKE´s väljare i valet 2009 att partiet skulle inleda dialog med övriga vänsterpartier.
…liksom ett program för jobben
Syriza måste också ha en politisk plattform som grund för sin inbjudan. Partiets program måste gå längre än att bara säga nej till krisöverenskommelserna. Istället bör det ta sin utgångspunkt i frågan om hur massarbetslösheten ska kunna avskaffas. Udden måste vara riktad både mot de kapitalister som misskött landet och mot de statliga institutioner som hemsöks av korruption. Genomförandet av ett sådant program skulle innebära ett avskaffande av kapitalismen och vara de första stegen på vägen mot verkligt demokratiskt löntagarstyre.
Några av kraven skulle kunna vara:
- Stopp för sänkningar av löner och pensioner samt avskedanden
- Inga återbetalningar på statsskulden
- Riv upp krisöverenskommelserna
- Banker och nyckelindustrier i gemensamt ägande
- Löntagarkontroll över gemensamt ägda företag
- Ett investeringsprogram inom grekisk industri och offentlig sektor
- Nationell kontroll över utrikeshandel och valutatransaktioner
Från valkoalition till enhetsfront
En inbjudan till en valkoalition skulle kunna ha stor effekt. Om de andra partiernas ledarskap inte ville delta skulle detta leda till en ytterligare tillströmning av väljare till Syriza. Men trycket från de andra partiernas gräsrotsmedlemmar skulle också kunna göra att något av de andra partiernas ledare tvingades tacka ja till inbjudan. Fackföreningar på nationell eller lokal nivå skulle också kunna ansluta sig. Detta skulle isolera de arbetarpartier som valt att stå utanför koalitionen. Men det skulle också kunna innebära att valkoalitionen växte och fick ett kvalitativt annorlunda innehåll än bara en gemensam valsedel. Under valrörelsen skulle koalitionens lokala valkampanjkommittéer kunna utvecklas till verkliga maktcentra. Kampanjkommittéerna skulle kunna knyta till sig löntagare som ockuperat sina arbetsplatser; grupper av medborgare som organiserar distribution av tjuvkopplad el till fattiga hushåll; lokala fackföreningar osv. På sina håll skulle kommittéerna troligen också tvingas organisera grupper till försvar mot nazistiska hejdukar och brutala poliser. Med en sådan tyngd bakom sig skulle kommittéerna kunna genomföra delar av valkoalitionens program lokalt – oavsett resultatet i det nationella valet. Valkoalitionen, med lokala utlöpare, skulle tillsammans med stridbara fackföreningar kunna utvecklas till att bli lokala maktsorgan som tar över styret både lokalt och regionalt.
Globaliseringen gör kampen internationell
Grekerna är inte det enda folk som plågas av kraven från Trojkan, och den s.k. marknaden. Samma sak händer i Spanien, Italien, Portugal, Irland osv. I hela södra Europa är det arbetarklassen som drabbas – trots att det är borgerligheten som orsakat krisen. Mot kapitalets internationella samarbetsorgan måste ett internationellt samarbete mellan löntagarna byggas upp. Ett exempel är de brittiska kolgruvearbetare som kämpade mot Margret Thatcher på 1980-talet. De skickade ut medlemmar som vädjade om solidaritet från fackföreningar i hela Europa. På samma sätt måste band knytas mellan fackföreningar och socialister i Europas länder. I kampen mot den globala kapitalismens företrädare (EU, IMF och ECB) kommer det att vara livsviktigt för den grekiska arbetarrörelsen att knyta band till arbetarklassen i övriga Europa. Den europeiska arbetarrörelsen måste kämpa för att återge begreppet ”internationell solidaritet” sin ursprungliga innebörd. Det handlar inte om allmosor till fattiga länder utan om löntagarnas gemensamma kamp mot den globala kapitalismen.