Söndag den 17 juni hölls ett ödesmättat nyval i Grekland. 58 % av väljarna röstade på partier som motsatt sig nedskärningspaketen i ett val som i praktiken var en folkomröstning om de gigantiska nedskärningspaket som påtvingats Grekland av den s.k. Trojkan [EU-kommissionen, Internationella Valutafonden (IMF) och Europeiska Centralbanken, ECB].
Valets segrare blev dock det borgerliga Ny Demokrati, fast med bara 29,7 % av rösterna. Några få procentenheter efter kom vänsteralliansen Syriza med 26,9 % – partiets bästa val någonsin. De största förlorarna var socialdemokratiska Pasok. Från att ha varit största parti med egen majoritet i parlamentet efter valet 2009 så fick Pasok ynka 12,3 % i valet 17 juni. Även kommunistpartiet KKE straffades av väljarna, till stor del på grund av sin vägran att samarbeta med Syriza, och hamnade på 4,5 % – en halvering jämfört med valet i maj. Skrämmande är att nazistiska Gyllene Gryning behöll sitt röstetal från valet i maj på ca 7 %.
På grund av att det grekiska valsystemet är utformat så att det största partiet får 50 extramandat i parlamentet så bildas ändå en regering bestående av de partier, Ny Demokrati och Pasok, som allierat sig med Trojkan och genomfört nedskärningspaketen. Till regeringskoalitionen har nu även partiet Demokratisk Vänster anslutit sig – trots att partiet gick till val på att motsätta sig nedskärningarna.
Den nya regeringen ser inte ut att få någon smekmånad. Visserligen har de välkomnats av Trojkan och dess allierade inom det globala kapitalistiska etablissemanget. Men med fortsatt gigantiska nedskärningar syns inget ljus i tunneln för de grekiska arbetarna och arbetslösa. Landets BNP väntas krympa med 5 % under år 2012. Nyligen uppdagades dessutom att landets bolagsskatteintäkter har minskat drastiskt – från 737 miljoner euro under de första fem månaderna (jan-maj) 2011 till endast 448 miljoner euro under de första fem månaderna 2012.
Den nya regeringen har även haft interna svårigheter, bland annat med att värva villiga ministerkandidater. Både Pasok och Demokratisk Vänster har tackat nej till ministerposter, så Ny Demokrati har själva behövt skaka fram alla poster. Dessutom har nu den nya regeringens viktigaste ministrar, premiärministern Samaras och finansministern Rapanos, blivit akut sjuka. Något som ytterligare skapat instabilitet i den nya regeringen, särskilt då sjukdomen inträffade precis inför EU-toppmötet den 28-29 juni.
Den fråga man kan ställa sig är varför vänsteralliansen Syriza, som gick till val på ett radikalt program mot Trojkans nedskärningspaket, inte lyckades vinna en ännu större andel av väljarna. En del av svaret ligger i att Syrizas huvudmotståndare, Ny Demokrati, backades upp av hela det globala kapitalistiska etablissemanget. Valet präglades av en kampanj för att skrämma det grekiska folket att rösta på Ny Demokrati, bland annat med hot om att Grekland skulle kunna tvingas lämna euron om Syriza vann valet. Både den tyska förbundskanslern Angela Merkel och chefen för Världsbanken, Robert Zoellick, varnade grekerna för att rösta på en regering som motsätter sig nedskärningarna så sent som kvällen innan valet. Tyska Financial Times gick så långt att de publicerade ett öppet brev där de uppmanar grekerna att ”motstå lockelsen från demagoger som vänsterradikale Tsirpas [Syrizas partiledade]” och lägga sin röst på Ny Demokrati för att ”ert land kommer bara att få behålla euron om ni accepterar långivarnas villkor”. Till detta ska läggas hetsen från den inhemska borgerligheten. Men även från Demokratisk Vänster och KKE – delar av arbetarrörelsen som nu agerade både splittrande och opportunistiskt.
För att stå emot denna våg av attacker hade Syriza behövt ena och mobilisera arbetarrörelsen kring sitt valprogram, och bygga upp en kampanjorganisation på arbetsplatser, i lokala fackföreningar och i bostadsområden. Tyvärr hade inte Syrizas ledning en medveten inriktning mot detta. De offentliga möten som partiet anordnade ute i olika bostadsområden var dåligt organiserade och förlorade mycket av den slagkraft som de kunde ha haft som en del av uppbygget av en kampanjorganisation.
Partiledningen lyckades heller inte övertyga när det gällde att försvara Syrizas 40-punksprogram mot krisen från de samlade attackerna från Trojkans grekiska. Programmet innehöll bland annat krav på att riva upp nedskärningspaketen, höja minimilönerna och nationalisera bankerna. Detta innebär en utmaning av hela etablissemanget i EU, IMF och USA. Men när EU-ledarna hotade med att kasta ut Grekland ur euron om Syriza försökte genomföra sitt program så svarade Syrizaledningen med att säga att det är ”en bluff” och att de ”aldrig skulle våga” något sådant.
I ett läge då man blir utsatt för en organiserad attack från hela det globala kapitalistiska etablissemanget, med Trojkan och den inhemska borgerligheten i spetsen, krävs det dock mer för att ingjuta respekt och självförtroende. Både bland medlemmarna och bland väljarna.
Trots att Syriza inte lyckades nå ända fram så går partiet stärkt ur valrörelsen. På bara tre år har partiet gått från 4,5 % till 26,9 % – en bedrift som få vänsterpartier lyckats med. I praktiken har Syriza tagit över Pasoks roll som största parti inom arbetarrörelsen. Partiet har lyckats ingjuta en gnutta hopp i tusentals grekiska löntagare, unga som gamla. Men partiet måste omvandla stödet i valet till en organisation för alternativa strukturer på arbetsplatser, bostadsområden, skolor och universitet – samt skola sina medlemmar.
Dessutom är den grekiska arbetarklassen, som genomfört 16 generalstrejker de senaste åren, fortfarande på stridsfot. Frågan nu är om Syrizas ledning är beredda att ta ledningen för denna rörelse – och på allvar utmana det kapitalistiska systemets överlevnad i Grekland. För detta krävs både ett politiskt program för att ta kontrollen över ekonomins nyckelsektorer och en grund till en ny ordningsmakt.