”En sund själ i en sund kropp” är ofta det underliggande argumentet för föräldrar som stimulerar sina barns idrottsutövande. Den skrämmande Svt-dokumentären Medaljens pris gör dock att man kan fråga sig om denna gamla devis ännu gäller.
I Medaljens pris redovisas fakta ur en enkät som genomförts bland svenska elitidrottare. Detta varvas med intervjuer med kända personer inom friidrottsvärlden, bland annat Carolina Klüft, Stefan Holm och Susanna Kallur.
Redan i början slår idrottarna själva fast att elitidrott inte handlar om friskvård. Detta underbyggs sedan i den en timme långa dokumentären. Vi möter tränare som medvetet utsätter idrottare för träning som skadar kroppen. Och vi möter idrottare som medvetet tar risken att invalidisera sig själva längre fram i livet, bara för att få delta i OS.
Svt:s enkät talar sitt tydliga språk: hälften av elitidrottarna svarade att de råkat ut för allvarliga skador. 9 av 10 hade fått överbelastningsskador. Det är inte svårt att förstå varför. Tränaren Agne Bergvall visar en extrem träningsmetod för ökad explosivitet. När journalisten påpekar att flera av Bergvalls adepter (bl.a. Klüft och systrarna Kallur) drabbats av exakt samma svåra skada – troligen orsakad av just denna övning – blir Bergvall först något besvärad. Men sedan vidhåller han att han inte skulle ha velat ändra något i sina träningsprogram, trots den allvarliga skaderisk som träningen innebär.
Tomas Eriksson, fd landslagsläkare, beskriver en stor ökning av antalet skador de senaste 20 åren. Det mest skrämmande är den stora förekomsten av skador hos yngre friidrottare. När Friidrottsförbundet gjorde en undersökning bland 16-åringar visade det sig att nästan 4 av 10 hade långtidsskador! Enligt fd OS-läkaren Klas Östberg får han, varje dag, se 3-4 stressfakturer. Det handlar om 16-18-åringar som pressat sig i 10-12-årsåldern och nu fått kroniska skador.
Skador hindrar inte elitidrottarna från att fortsätta. 9 av 10 svarade att de både tränat och tävlat skadade. För att klara av att pressa sig själva ännu hårdare använder många elitidrottare olika smärtstillande preparat, trots att det både ökar risken för skador och förlänger läktiden. Alvedon och Voltaren i samband med träning och tävling ses nästan som standard. Men även starkare preparat som Tramadol förekommer.
Långlöperskan Susanne Grimfors utmärker sig. År 2010 fullföljde hon ett 10 000-meterslopp – trots att hon bröt smalbenet efter bara 600 meter! Året därpå bröt hon istället foten – men fullföljde även då loppet. Hon berättar att hennes tränare kallat det ett ”missbrukarbeteende”.
Jag kan inte undvika att slås av likheten mellan elitidrott och missbruk när jag ser Medaljens pris. Samtliga intervjuade beskriver, lyckligt, ruskänslan de känner när allt stämmer och de lyckas i en tävling. Susanna Kallurs kommentar efter att ha slagit världsrekord i 60 m häck väcker obehagliga associationer hos mig:
– Det känns som att jag har en liten häckdjävul i mig som bara har tagit över min kropp och gör vad den vill!
Bilden av idrotten som en drog förstärks av att 9 av 10 elitidrottare anser att priset, i form av t.ex kroniska skador, är värt känslan av att få till det perfekta hoppet eller loppet.
Medaljens pris är skrämmande. Dokumentären sätter nämligen fingret på att de skadliga beteenden som finns bland idrottseliten – som överträning och läkemedelsanvändande – också verkar bli allt vanligare inom ungdomsidrotten. Den sunda själen och den sunda kroppen verkar ha allt mindre med idrott att göra – både när det gäller elit och ungdomar.