Internationellt

Tea Party-rörelsen: Ny chans för Republikanerna – eller något mer?

Jan Hägglund
Publicerad i
#43
Lästid 3 min

Det finns ett berättigat missnöje i USA – men hur ska detta kanaliseras? Uppfattningarna om vad Tea Party-rörelsen är skiftar väldeliga. Det finns de som anser att rörelsen är helt konstgjord, styrd uppifrån av miljardärer och politiker. Andra anser att rörelsen representerar ”white trash”-Amerika. Vi anser att båda dessa uppfattningar är felaktiga.

De mer konspirativt lagda  ”analytikerna” menar att några miljardärer utövar sitt inflytande över Tea Party-rörelsen via främst tre organisationer. Dessa är Freedom Works, dontGO och Americans for Prosperity. Dessa tre organisationer har alla en egen profil. ”Freedom Works” bygger bl a på ett oresonligt motstånd mot Demokraternas sjukvårdsreform – vilket vissa anser vara ett steg i riktning mot socialism. ”dontGO” var en reaktion mot miljöaktivister, som ville förbjuda oljeutvinning till havs, efter den gigantiska oljekatastrofen 2008 utanför delstaten Louisiana.  ”Americans for Prosperity” motsätter sig varje ny skatt som syftar till att minska utsläppen av växthusgas. Det är inte svårt att finna gemensamma drag hos dessa tre organisationer. De är alla emot höjda skatter, nästan varje form av lagstiftning som gynnar kampen mot växthuseffekten och miljön i allmänhet. Till detta ska läggas motståndet mot Obamas sjukvårdsreform.

Argumenten understryker ”friheten” och riktar sig mot ”Big Government”. Grunden för rörelsens argumentation är nästan helt baserad på behovet att minska de enorma underskotten i de offentliga finanserna. Här blir paradoxen uppenbar. Uppåt 80 % av de som identifierar sig med Tea Party-rörelsen är Republikaner eller lutar åt att rösta på detta parti.

Men underskotten, som man bygger sin politik på att bekämpa, skapades under just en republikansk president. Detta genom G. Bushs skattesänkningar för de rika och gigantiskt kostsamma krig. Tea Party-rörelsen håller på att lyckas ”rentvå” Republikanerna från detta misslyckande. Istället vänder man det republikanska misslyckandet mot Demokraterna och ställer dessa underskott i direkt motsatsställning till Obamas försök att genomföra en sjukvårdsreform! Även Obamas försök att införa lagar för att stoppa de värsta miljöbovarna angrips med att lagarna skulle vara ett utslag av Big Governments vilja att inskränka den personliga friheten.

Uppfattningen att rörelsen representerar ”white-trash”-Amerika saknar stöd. Undersökningar visar att Tea Party-rörelsens sociala sammansättningen följer i stort sett den genomsnittliga. Om det finns någon skillnad är den åt det motsatta hållet. De 18 % som identifierar sig med rörelsen har bättre privatekonomi och utbildning än snittet. Det finns också fler män än kvinnor, fler som är gifta och fler som är över 45 år. Men skillnaderna är inte dramatiska.
De flesta anser att skatterna är rättvisa, deras barn går i kommunala skolor, många anser inte att en förgrundsfigur som Sarah Palin är kvalificerad att bli president. De anser att sjukvårdssystemet för de gamla är värt pengarna. Detsamma gäller kostnaden för socialförsäkringarna. Man skulle kunna säga att Tea Party-rörelsens ryggrad utgörs av delar ur den övre halvan av den amerikanska ”medelklassen”.

Hur ser då denna del av medelklassen på framtiden; med vilka metoder vill den kämpa för sina positioner?
Tea Party-rörelsens anhängare är mer pessimistiska när det gäller landets ekonomi. Långt fler än snittet anser att Obama i för hög utsträckning gynnar de fattiga och de svarta. Toleransen mot illegala invandrare är mycket mindre än hos medelamerikanen. Nio av tio anser att Obama är en dålig president. Nästan lika många anser att han har misskött stora frågor som ekonomin, sjukvårdsreformen och budgetunderskottet. Över 90 procent anser att Obamas politik leder landet mot socialism (en uppfattning som delas av över halva USA:s befolkning).

Utan arbetarrörelse kommer medelklassen att ta lagen i egna händer
När ett land som under lång tid präglats av välstånd och en självbild som säger att det har en särställning inom världspolitiken drabbas av tillbakagång på hemmaplan och utrikespolitiskt så kommer detta att få konsekvenser. Särskilt när medelklassen tappar tron på framtiden.