I valet 2008 bars Barack Obama fram på en våg av entusiasm. Obamas huvudslogan ”Change” gjorde det också möjligt att läsa in lite av varje i det demokratiska budskapet. Och det var mycket som behövde förändras i USA, inte minst efter åren med George W Bush. Så Obamas budskap gick hem. Dessutom var det, i många amerikaners ögon, dags för en svart president.
Entusiasmen för Obama var betydligt mer dämpad under denna valrörelse. Men en sak stod klar när rösterna var räknade. Amerikanerna hade röstat nej till extremismen. Detta var det kanske mest positiva resultatet i det amerikanska valet. Låt oss komma ihåg några av förlorarna.
Todd Akin och Joe Walsh, båda numera före detta ledamöter av representanthuset, besegrades tillsammans med ett antal andra republikanska extremister. Dessa genomförde sin valrörelse som ett sorts korståg mot de amerikanska kvinnornas rättighet att själva välja om de ska få göra abort eller inte. Bland de som besegrades var även republikanernas vice presidentkandidat Paul Ryan.
Låt oss påminna om deras osmakliga uttalanden riktade mot kvinnornas rätt att själva kunna avgöra om de ska göra abort eller ej:
Todd Akin: ”Om det handlar om en legitim våldtäkt så har den kvinnliga kroppen funktioner som försöker stänga av hela den där saken”.
Paul Ryan: ”Metoden av befruktning [det vill säga även genom våldtäkt] förändrar inte definitionen av liv”.
Joe Walsh: ”I fall då det handlar om våldtäkt och incest … är jag fortfarande pro-life”.
Men ett nej till extremismen räcker inte. För oss socialister utgör presidentvalet en möjlighet att föra fram behovet av ett arbetarparti. Ett sådant krävs för att bryta det politiska monopol som Big Business idag innehar genom sina två partier – Demokraterna och Republikanerna.