De senaste veckorna har flera fall av grova gruppvåldtäkter uppmärksammats i Indien, USA och även i Sverige. I Indien har historiska protester mot våldtäkterna skakat regeringen. I Sverige har den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Sundbyberg, där fem män attackerade en ensam kvinna på väg hem från tunnelbanan, initierat en debatt om våldtäkterna. Om man bara ska se till statistiken över polisanmälda brott under de senaste två decennierna har våldtäkterna mer än fördubblats. Frågan är om detta återspeglar en ökning av de faktiska övergreppen?
Sannolikt är ökningen av de anmälda brotten ett resultat av två motstridiga trender. Dels en långsiktig positiv trend där kvinnor tagit steg framåt på en rad olika områden. Det handlar om att kvinnor tagit steg in i förvärvsarbetet; att barnomsorg och föräldraförsäkring byggts ut. Totalt sett har både arbetarrörelsens uppbyggnad av välfärdssamhället och den debatt som förts kring kvinnors rättigheter de senaste decennierna bidragit till att minska acceptansen för sexuellt våld. Även om självförtroendet släpar efter då något så fruktansvärt som en våldtäkt inträffar, och även om polisens bemötande också släpar efter rejält, så har kvinnans allmänt starkare ställning tvingat fram en attitydförändring.
Kvinnornas starkare ställning i samhället har också tvingat fram förändringar i lagstiftningen. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet. Fram till dess saknade kvinnan stöd i lagen för att skydda sig mot våldtäkt inom äktenskapet. 2005 ändrades lagstiftningen igen och våldtäktsbegreppet vidgades ytterligare.
När det gäller just våldtäkter har offret fått mindre av skamstämpel på sig. Allt färre tycker att offret ”får skylla sig själv”. Detta gäller även om våldtäkten sker i ett sammanhang som är mindre ”tydligt” än den klassiska överfallsvåldtäkten. Det kan handla om situationer där offer och gärningsman känner varandra sedan tidigare eller där kvinnan bjudit hem en okänd man från krogen. Att skamstämpeln sakta bleknar gör att fler vågar anmäla en våldtäkt.
Samtidigt verkar en annan trend åt rakt motsatt håll. Det handlar om effekterna av det hårdnande samhällsklimatet. Sedan början på 1990-talet har massarbetslösheten permanentats – speciellt bland ungdomar. Utbredd och långvarig arbetslöshet leder till att stora grupper helt tappar kontakten med arbetsmarknaden. Istället för att vara en del av gemenskapen på en arbetsplats, blir den arbetslöse en isolerad individ – ofta helt beroende av bidrag från socialtjänsten eller Försäkringskassan. Desperation och depression ersätter solidaritet och yrkesstolthet. Man kan kalla denna process för ”de-klassifiering”, d.v.s. att människor slutar tillhöra arbetar- eller löntagarkollektiven.
Till detta ska läggas att alkoholkonsumtion och narkotikamissbruk har ökat, vilket har skapat en ekonomisk grund för kriminella gäng som etablerat sig i Sverige under de senaste decennierna. I kriminella grupperingar, där övergrepp och våld ständigt är närvarande, odlas en syn på kvinnor, och på människor över huvud taget, som är djupt osund.
Här finns också kopplingen till de ökade gruppvåldtäkterna. Även om förövarna finns i alla samhällsklasser urskiljer sig en grupp: hälften av alla gärningsmän är sedan tidigare dömda för brott vid minst tre tillfällen. (Källa: BRÅ) Börje Svensson, psykoterapeut på Pojkmottagningen i Stockholm, möter ofta förövare som ingått i kriminella gäng som också begår annan typ av brottslighet, exempelvis personrån. Han menar att våldtäkten ofta börjar som ett infall.
– Om de ser en ensam full tjej kan de tänka: hur ska vi utnyttja henne? Men det bygger på att det är ett gäng killar som har en sån kvinnosyn och som är öppna för sådana här infall, säger han till SvD.
Även inom utvalda delar av polisen finns exempel på en vedervärdig människosyn . År 2010 dömdes f.d. polischefen Göran Lindberg till sex års fängelse för flera fall av grova sexbrott. I det s.k. Nora-fallet hade han bundit fast sitt offer, en 16-årig flicka, och sedan genomfört en tortyrliknande våldtäkt. Makabert nog fick serievåldtäktsmannen Lindberg, hösten 2012, ett sorts moraliskt stöd från sin tidigare arbetsgivare. Polisen i Uppsala återpublicerade då ett hyllningsreportage om Lindberg i sin interntidning. Reportaget hade ursprungligen skrivits 2006 när Lindberg lämnade sin chefstjänst i Uppsala. Myndigheten försvarar publiceringen med att man helt enkelt ”inte tagit hänsyn till” de brott som Lindberg begått.
De senaste decenniernas huvudsakliga utveckling, när det gäller våldtäkter, har gått åt rätt håll. Kvinnorna har stärkt sin ställning i samhället vilket har lett till att acceptansen för sexuella övergrepp, i hemmet såväl som ute i samhället, minskat. Eftersom att kvinnan numera, till stor del, har ett jobb kan hon flytta ifrån en man som utsätter henne för övergrepp. Med arbetet följer dessutom sociala kontakter och stöd från arbetskamrater. Men massarbetslöshet och social misär utgör utan tvekan en trend som kan kasta tillbaka situationen för kvinnor – både i Sverige och internationellt. Detta visar att kampen för kvinnors rättigheter och mot sexuellt våld måste ske parallellt med kampen mot massarbetslöshet och ökande klassklyftor. Även om metoderna i dessa två strider uppvisar en rad olikheter.