Nya Arbetartidningen har intervjuat Marianne som varit arbetslös sedan 1992. Idag får hon snart pension.
-Jag längtar, säger Marianne, för jag kommer trots att jag bara får garantipension att få det lite bättre ekonomiskt.
– Då jag blev arbetslös fick jag en ALU-praktik hos kommunen, berättar Marianne. Jag var på skolan, på dagis, i klassrummen och i köket. Jag fyllde ut där det behövdes. Efter detta fick jag vikariat efter vikariat. I 12 år springvikade jag. Det var fantastiskt roligt, och jag får fortfarande många glada tillrop från ungdomar som jag följt från dagisåldern till högstadiet.
– Men 10 dagar före att jag skulle bli inlasad, och få en fast tjänst, så fick jag sparken. Det var en chock, hävdar Marianne. Ingen kunde hjälpa mig, varken facket eller någon annan. Jag ville bara jobba, men utan utbildning var det kört.
– Jag tappade sömnen, jag kände att jag inte behövdes längre, varför ska jag gå ut över huvud taget?, berättar Marianne. Jag vågade inte längre åka buss, jag kände mig helt värdelös.
-Jag lärde mig att det var bättre med ruskväder när man mår dåligt – man syns mindre då, fortsätter Marianne. Mitt självförtroende var verkligen kört i botten. Jag orkade inte berätta för mina barn, samtidigt som jag inte vågade ta hand om barnbarnen. Tänk om jag skulle klappa ihop mitt framför dem?
De första åren var bara ett långt mörker. Tack vare hjälp från en kurator kunde Marianne få kraft att fråga på ett dagis att bara få vara med. Det var ett stort steg framåt. Efter ett antal år med sjukersättning blev Marianne utförsäkrad och tvingades söka försörjningsstöd (socialbidrag).
– Det var ett hemskt steg och jag skämdes, berättar Marianne. Jag vägrade söka på min hemort utan for in till stan för att lämna in blanketterna. Det gick inte. Efter att ha jobbat i 40 år var det väldigt förnedrande.
– Jag har lärt mig leva snålt, fortsätter Marianne. Jag har ingen dagstidning, jag köper inga julklappar eller födelsedagspresenter till mina barnbarn. Om jag ska resa och hälsa på mina barn, så bjuder de oftast på resan.
-Jag har ett bra liv, och går snart i pension, avslutar Marianne. Jag önskar dock ingen att behöva vara arbetslös. Känslan av att vara värdelös är den värsta som finns.
Marianne heter egentligen något annat.