I Grekland intog kravallpolis landets största hamn i staden Pireus söndagen den 5 februari. Syftet var att bryta upp en strejk som organiserats av Sjömansfacket PNO. Dessutom använde sig regeringen av krigslagar för att, under hot om fleråriga fängelsestraff, tvinga arbetarna tillbaka till arbetet. Angreppet på Sjömansfacket utgör ytterligare ett angrepp på de demokratiska fri- och rättigheterna i Grekland.
Kravallpolisen sattes in för att skydda de strejkbrytare som, med regeringens goda minne, använts för att få igång den färjetrafik som arbetarna stoppat. Men regeringen stannade dock inte vid detta. Samtidigt som den satte in kravallpolisen mot arbetarna aktiverade den grekiska regeringen en lag som enbart är avsedd att användas i krigstid. Lagen gav regeringen rätt att kalla in alla strejkande till militärtjänst och sedan, då arbetarna mot sin vilja plötsligt blivit ”militärer,” beordra dem att återgå till arbetet! För de som skulle våga sig på att vägra väntade fängelsestraff på upp till fem år.
Strejken riktade sig mot lönesänkningar, uppsägningar, och försenade löneutbetalningar liksom mot en illa omtyckt form av arbetslagstiftning för skeppstrafiken. Då regeringen satte in kravallpolis, och använde sig av de krigslagar som kunde ge de strejkande långa fängelsestraff, hade strejken börjat bita i form av varubrist på vissa av Greklands många öar.
Ställda inför regeringens brutala och odemokratiska åtgärder ställde Sjömansfacket in strejken. Fackföreningen fördömde dessa inbördeskrigsliknande metoder kraftigt, samtidigt som busschaufförer och spårvagnsförare gick ut i sympatistrejker för att stödja sjömännen.
Redan en vecka tidigare hade regeringen visat sin alltmer auktoritära sida mot en strejk i Atens tunnelbana. Kravallpolis beordrades att storma olika tunnelbane-depåer där strejkande befann sig. Tio strejkande greps. Liksom mot sjömännen så använde sig regeringen också, mot tunnelbanearbetarna, av den krigslag som innebar att arbetarna först kunde kallas in till militärtjänst och sedan hotas med långa fängelsestraff – om de inte återgick till jobbet. Facket för arbetarna i tunnelbanan valde också att ställa in strejken. Samtidigt beslutade samma fackförening att dra ”tvångsarbetsordern” inför domstol. Den grekiska regeringens alltmer odemokratiska karaktär understryks av att samma, bland arbetarna allt mer ökända, lagstiftning tidigare hade använts även för att upplösa en strejk bland lastbilschaufförerna.
De aggressiva åtgärderna har uppmärksammats långt utanför Greklands gränser. Den internationella fackfederationen ITUC har fördömt ingripandet mot tunnelbanestrejken. ITUC påpekar att den strejk som den grekiska regeringen ogiltigförklarade ”riktade sig mot att slutna kollektivavtal ignorerats och mot hotet om att tvingas in i ett nytt system för offentliganställdas löner skapat av Trojkan”.
– Att tvinga människor att arbeta under hot om gripande kommer bara att skapa mer misär och instabilitet, menar Sharan Burrow, ITUC:s generalsekreterare.
Kritik mot den grekiska regeringen, och trojkans politik, har även kommit från annat håll. Redan i november 2012 slog Europarådets Kommitté för Sociala Rättigheter fast att det senaste årets reformer ”bryter mot den Europeiska sociala standarden”. Rådets kritik riktades särskilt mot införandet av en minimilön under fattigdomsgränsen, skilda rättigheter för yngre och äldre arbetare och fullständig frånvaro av skydd från ogrundade uppsägningar för första anställningsåret.
Det är tydligt att borgerligheten i Grekland idag använder sig av alla till buds stående medel för att pressa tillbaka arbetarklassens rättigheter. Det gäller rätten till arbete (25 % arbetslöshet); det gäller rätten till en anständig lön (minimilönen ligger under fattigdomsgränsen samtidigt som medelinkomsten har fallit med hela 38 % sedan krisen inleddes). Och det gäller alltså i växande grad även de demokratiska fri- och rättigheterna.
Dessvärre har de olika fackliga federationerna och vänsterpartierna i Grekland inte insett allvaret i situationen. Därför har de inte kunnat ena sig i en nödvändig och samordnad försvarskamp mot den samlade grekiska borgerligheten – trots att arbetare och övriga löntagare visat upp sin vilja att kämpa i hela 24 generalstrejker de senaste åren. Oförmågan att ena sig och samordna kampen har istället inbjudit den grekiska borgerligheten, och dess regering, till allt mer aggressiva och auktoritära metoder.