Trots att allianspartierna har tappat kraftigt i opinionen under det senaste året finns flera faktorer som talar för ett fortsatt borgerligt styre efter valet 2014. Om vi utgår ifrån Expressen/Demoskops opinionsmätning den 11 februari så gäller följande: 1. Centern faller ur riksdagen, 2. De tre oppositionspartierna S, V och MP får tillsammans 46,2 procent av rösterna – hela sex procentenheter mer än de allianspartier som passerar riksdagsspärren (M, FP och KD). 3. Sverigedemokraterna får hela 9,6 procent av rösterna.
Trots detta, för Alliansen katastrofala valresultat, skulle Reinfeldt kunna bilda regering. För tredje gången på raken! Skälet är att regeringar inte utses av den konstellation som får flest röster bland riksdagens ledamöter – utan av den konstellation som inte får en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig när förslaget till en ny regeringen prövas i riksdagen. Alltså: om talmannen föreslår Fredrik Reinfeldt som statsminister så måste en majoritet (minst 175 av riksdagens 349 ledamöter) rösta emot Reinfeldt för att han ska falla. Det kan alltså vara fler som röstar emot honom än som röstar för. Bara det inte är 175 eller fler som röstar emot honom.
Inför valet 2014 måste extra fokus sättas på två partiers agerande. Det handlar om Sverigedemokraterna (SD) och Miljöpartiet (MP). Skulle SD samla runt 10 procent av väljarna räcker det för M, FP och KD att samla ca 40 procent av rösterna till riksdagen för ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Faktum är nämligen att SD kommer att stödja en moderatledd regering. Sedan spelar det ingen roll om de röstar för, eller lägger ned, sina röster. Det enda som betyder något är att SD inte röstar emot Reinfeldt. Faktum är att sedan valet 2010 regerar Alliansen med indirekt stöd av SD. Partiet stöder alliansen i nästan 90 % av de frågor där de två blocken står emot varandra. Utan detta stöd hade regeringen varit förlamad – och eventuellt tvingats avgå efter ett misstroendevotum.
Därför är medias framställning av SD som ett vågmästarparti, eller som en sorts ”tredje kraft”, i svensk politik falsk. I regeringsfrågan kommer SD att stödja Alliansen – inte Socialdemokraterna. En röst på Sverigedemokraterna i valet 2014 ökar möjligheten för ytterligare en period med en borgerlig alliansregering! När det gäller Reinfeldts möjligheter att bilda regering spelar det mindre roll om hans stödtrupper kommer från C, KD, MP eller SD. Alla riksdagsledamöter som inte röstar emot Reinfeldt bidrar till en tredje Alliansregering.
MP vill in i regeringen – oavsett vilken
Miljöpartiets roll måste granskas långt mer kritiskt än tidigare. Medias älsklingar MP har, efter misslyckandet med att ta sig in i regeringen via S, börjat snegla på möjligheterna att skaffa sig regeringsplatser via Alliansen. För att öka sina chanser har MP gjort upp med Reinfeldt om migrationspolitiken. Detta har inneburit att företagen, i ökad utsträckning, har kunnat öka arbetskraftsinvandringen från utom-europeiska länder. Detta har ökat företagens möjligheter att undgå fackliga kollektivavtal, utan istället ökat deras möjlighet att bedriva rovdrift på invandrare. MP har tidigare gjort upp med Alliansen om att försämra arbetsrätten, vilket understryker partiets borgerliga grundsyn. MP:s strategi är nu att varken S eller M ska kunna bilda regering – utan att ta med MP! Detta betyder att idag har S ett enda säkert kort inför en regeringsbildning och det är V.
M har fler möjligheter att manövrera än S
Om SD får en stark roll i riksdagen efter valet ökar MP:s möjligheter att kunna ingå i en Alliansregering. Språkrören och ledamöterna i riksdagsgruppen har inga skrupler när det gäller att regera med Reinfeldt. Men många MP-väljare uppfattar sig som ”vänster” och skulle kunna reagera negativt. Går SD framåt kan partiledningen i MP försöka stävja missnöjet bland besvikna väljare med att man måste ”ta ansvar” och inte göra Sveriges regering beroende av ett rasistparti. Ett sämre alternativ för MP är att agera stödparti åt en kommande alliansregering utan att erhålla regeringsplatser, och frågan är då om det verkligen är värt priset att förknippas med Alliansen på ett organiserat sätt?
En annan faktor som talar för Alliansen är vad som kallats ”Broder fyra procent” – det vill säga att moderater stödröstar på KD (och nu kanske också C). Dessa väljare är moderater men taktikröstar på själva valdagen för att säkra att något de borgerliga småpartierna tar sig in i riksdagen. Ett tydligt exempel på detta är KD, som länge legat under 4-procents-spärren mellan valen, men som alltid kravlat sig över den magiska gränsen just på valdagen. Mycket talar för att Broder fyra procent åter kommer att mobiliseras den 21 september 2014 och att åtminstone ett av partierna (C eller KD) klarar sig kvar i riksdagen.
Till detta ska läggas att M måste tillåta de mindre partierna att profilera sig själva mer än hittills. Alliansen har hittills framstått som ett fotbollsklubb där M spelat matcherna, FP suttit på avbytarbänken och KD och C utgjort hejarklacken. Nu finns det ett uppenbart problem med att låta C profilera sig och spela ute på plan. Månggiftet skulle nog kunna räknas som både självmål och matchstraff.
Regeringsbildare – inte politiska block
Är det röd-gröna samarbetet dött? Ja, enligt vår mening. Detta innebär inte att MP, om Löfven kan erbjuda platser i en regering, inte kommer att besätta dessa platser. Tvärtom. För MP är regeringsplatser just – regeringsplatser – oavsett vem som erbjuder dem. En annan trend är att Högeralliansen knakar i fogarna – på grund av borgerlig kannibalism. Moderaterna äter upp sina svagare kusiner. Värst drabbas just nu C, som var initiativtagare till Alliansprojektet. Men om någon av C eller KD ramlar ur riksdagen står SD beredda att ge Reinfeldt sitt stöd.
Det är dags att sluta att tala om blockpolitik – och detta kommer att bli allt tydligare ju närmar vi kommer valet. Istället bör koncentrera oss på att det finns två regeringsbildare: dels Stefan Löfven, S, med säkert stöd av V. Dels Fredrik Reinfeldt, M, med säkert stöd av FP – och SD (som stödparti). Men allt annat är osäkert. Det är en öppen fråga om C och KD tar sig in i riksdagen. Det är en öppen fråga vilka regeringsplatser MP väljer att sätta sig på. Det partipolitiska landskapet kan vara helt förändrat efter nästa val.
Just nu råder den stora osäkerheten
Vi anser inte, vilket framgått ovan, att det finns någon ideologisk lojalitet hos MP som gör att partiet hellre stöder Stefan Löfven som regeringschef än Fredrik Reinfeldt. Siffrorna från de olika opinionsinstituten ger ingen entydig bild vad gäller möjligheterna för ett regeringsskifte 2014. En grundförutsättning för att ett maktskifte över huvud taget ska vara möjligt är att S, V och MP är större än Allianspartierna och Sverigedemokraterna tillsammans. I SCB:s mätning från november ifjol får S, V och MP 49,8 procent medan Alliansen och SD samlar 49,7 av rösterna. Med det resultatet skulle Löfven kunna erbjuda MP regeringsplatser. En regering av S-V-MP skulle kunna fälla Alliansen. Men skillnaden i opinionen är för liten för att vi ska kunna dra några ens halvsäkra slutsatser. En annan osäkerhet – MP kan välja att göra upp med M – även om de är tungan på vågen och kan ställa krav.