Nya Arbetartidningens medarbetare Adi Saade befinner sig just nu i Gaza, Palestina. Han kommer i ett antal artiklar berätta om sin återkomst till ett land och till en familj han inte sett på nästan sex år. Följ Adi Saades rapportering om människorna i ett land som drabbats av krig, blockader och politiskt förtryck.
Nästan sex år har passerat och nu är han på väg hem. Hem till Gaza. Stora händelser har passerat sedan han senast var där. Ett parti som betraktas som en terroristgrupp har tagit kontroll över den lilla biten jord som 1,8 miljoner människor bor på. Två blodiga krig har startats av den krigstokiga grannen Israel. För sitt inre föreställde han sig sin älskade stad, sin hemstad.
Hela vägen från Kairos flygplats till gränsen mot Gaza så hade han bilden av de skäggiga gränsvakterna i huvudet. Han kom fram till staden Al-Arish, där han blev tillsagd att vänta tills släktingen som hjälpte honom kommit på ett sätt att undvika de skäggiga vakterna. Det fanns två sätt att ta sig förbi gränsen, den lagliga vägen genom gränsgenomgången och det farliga sättet genom tunnlarna som går under gränsen mellan Egypten och Gaza.
För bara sex månader sedan så kostade det bara pengar att använd tunneln. Men på grund av säkerhetsåtgärderna mot beduin-maffian i Egyptens Sinaiöken, så måste man ha tillåtelse från de skäggiga polismännen från Hamas för att använda tunneln. För att någon ska få passera säkerhetsvakterna i slutet av tunneln så måste man ha skaffat tillåtelse i förväg. Det är inte svårt att hitta till tunnlarna under gränsen. Man kan säga till taxichauffören att man vill ta tunnlarna och då blir man körd till den egyptiska sidan av Rafah. Därifrån blir man visad åt vilket håll man ska gå. Tunnelpassagen är business. Så fort man kliver av taxin så kommer någon fram och frågar om man vill passera genom deras tunnlar. Alla vill ha dig som kund till sin egen tunnel, men vem man än väljer så måste man betala 20 egyptiska pund. Men dessutom krävs tillstånd från Hamas.
För den som inte har sitt pass i ordning är det legala alternativet, att passera till Gaza via den officiella gränsövergången, minst lika svårt. Ska man passera måste man ha de rätta kontakterna. Men dessutom krävs kapital – antingen i form av kontanter eller i form av förtroende. Vid gränsen så stämplar den egyptiska polisen passet och sedan tar man bussen till den palestinska sidan. Här väntar poliser från Hamas på att få stämpla passet och söka igenom bagaget.
Vår resenär valde den legala gränsövergången, trots att passet inte var helt i ordning. Passagen var en nervprövning. Under tio till femton minuter stod allt på spel. Han var helt enkelt livrädd. Släktingen viskade åt honom att hålla sig lugn och att han hade allt under kontroll. Nu hände något märkligt. När vår hemvändare såg polisen från Hamas så gjorde han en snabb jämförelse mot den egyptiska polisen. Till skillnad från dessa så hade Hamasmännen skägg, bra uniformer och var stora som Steven Segal. De såg till och med vänliga ut när de log och hjälpte kvinnorna med deras tunga väskor. Eftersom att det var fredagsbön så det var bara fem eller sex poliser där.
Nu hade han passerat gränsen. Han kände en enorm lättnad. Rädslan försvann. Likt en koma-patient som just vaknat registrerade han dofter och synintryck, utan att ännu vara fullt medveten om att han nu befann sig innanför murarna på det fängelse som kallas Gaza.