Projektet Kvinnohistoriskt Museum håller på att haverera. Detta efter att den högsta ansvariga tjänstemannen Charlotta Gustavsson avgått och efter att projektets budget ökat från fem till åtta miljoner per år (+60 %).
Tre faktorer har lett till den avgång som innebär en kris för projektet.
Faktor ett: En för hög ambitionsnivå. Begreppet museum förpliktigar. Alla museer står inte på vetenskaplig grund. Men ett museum för breda befolkningslager måste sträva efter en vetenskaplig beskrivning av de historiska teman som man bevarar och lyfter fram. Gärna med hjälp av både gammal och ny teknik, med både traditionella utställningar och interaktiva instrument.
Faktor två: ”Styrgruppen” som form för politisk ledning. Gustavsson talar, i samband med de motsättningar som lett till hennes avgång, om att politiker ska hålla ”armlängds avstånd” till kulturverksamhetens specifika innehåll. Detta har dock, enligt Gustavsson, inte varit fallet när det gäller det kvinnohistoriska museet. Vi anar istället ett försök till partipolitisk styrning.
En styrgrupp är till sin natur mindre demokratisk än exempelvis en politisk nämnd. Till den politiska nämnden kan kommunfullmäktiges ledamöter ställa frågor om ekonomiska underskott eller innehåll i en viss verksamhet. Dessa frågor måste besvaras i kommunfullmäktige, som i sin tur bevakas av lokala medier. Om en motsättning skulle uppstå mellan nämndens ordförande och den högsta tjänstemannen är detta svårt att hemlighålla. Motsättningen blir istället hela nämndens problem – men också uppgift att lösa.
När det gäller styrgruppen är möjligheten till insyn långt mer begränsad. Där registreras inte in- och utgående handlingar på samma minutiösa sätt som i en politisk nämnd. Styrgruppen kan undvika delar av offentlighetsprincipen. Bristande insyn har troligen bidragit till att motsättningen mellan styrgruppens ordförande Tamara Spiric (V) och den högsta tjänstemannen inte uppmärksammats – förrän det redan var för sent och Gustavsson sagt upp sig.
Faktor tre: Tamara Spirics (V) personliga ambitioner. Spiric är förmodligen den mest karriärinriktade politikern i Umeå kommunfullmäktige. Utan tvekan har hon sett det kvinnohistoriska museet som en del i sin politiska CV inför nästa steg i karriären – riksdagen. Denna personliga ambition ligger troligen bakom att projektets budget utökats med 60 %, från fem till åtta miljoner per år. Spirics karriärhunger ligger också bakom försöket till partipolitisk styrning av museet.
Dessa tre faktorer har, tillsammans, gjort att det kvinnohistoriska museet är i gungning. Från Arbetarpartiets sida hoppas vi att ett kvinnohistoriskt centrum förverkligas. Ett centrum skulle öka den innehållsmässiga friheten jämfört med de krav som måste ställas på ett museum. Detta skulle också underlätta för kulturnämnden att ta över styrningen från Spirics grupp.