Vad händer om Socialdemokraterna lider sitt tredje valnederlag i rad? Det har aldrig hänt att S, sedan man kom till makten 1932, inte har suttit i en regering under hela tolv år. Under 70-talet förlorade S två val i rad och var borta från makten 1976-82. Partiet förlorade makten i valet 1991 men återkom redan efter tre år. Detta innebär att S, under de 82 åren mellan 1932-2014, bara varit borta från regeringsmakten under sammanlagt 17 år – fördelat på tre perioder. Men skulle det nu bli ett tredje valnederlag i rad så finns risk för en djup kris och t.o.m. splittring inom partiet.
Tre trender inom S
Trend ett. Politiska perspektiv: kapa banden med facket och gör om S till ett borgerligt parti – utan besvärliga kopplingar till LO.
Det stora problemet för förespråkarna av denna trend är att de har en medveten motståndare inom facket. De led också ett nederlag då Löfven valdes till ny partiledare. Men deras förmåga att göra comeback är stor.
Efter valnederlaget 2006 så var många inom facket emot att Mona Sahlin skulle få bli partiledare. Hennes uppträdande 1990, då hon som arbetsmarknadsminister symboliserade försöket att i praktiken införa ett tvåårigt strejkförbud riktat mot Kommunal, gjorde henne för evigt impopulär inom facket. Till detta ska läggas att Sahlin förespråkade ett samarbete med MP i valet 2010. Detta var inte heller populärt hos facket, då MP har hjälpt de borgerliga att försämra arbetsrätten, mot fackets vilja, och via migrationspolitiken ytterligare luckrat upp tryggheten på arbetsmarknaden. Sahlin tillhör den falang som vill kapa banden med facken. Sahlins trend slogs tillbaka efter katastrofvalet 2010. Men den kommer att återfödas om inte S återtar regeringsmakten 2014.
Denna politiska trend kommer även att innehåller sådana som, då de vill göra om S till ett helt igenom borgerligt parti, är beredda att återkomma in i kanslihusets värme även till priset av en bred koalition, där både Socialdemokrater och Moderater ingår. De ser Tysklands breda koalition åren 2005-2009 – som bildades av Angela Merkel och Gerhard Schröder – som en möjlig förebild. Den djupnande krisen i främst Europa kan tjäna som argument. Denna riktning vill göra om S till ett rent borgerligt parti. Till denna trend finns det ständigt en nyrekrytering av karriärsugna studentpolitiker utan principer. Låt oss kalla dem för S-borgarna.
Trend två. Politiska perspektiv: Sitt still i båten – fram mot valet 2018 genom ytterligare 4 bortkastade år i riksdagen.
Det stora problemet för dessa är att de tror på ett under. De hoppas på att krisen ska drabba Alliansen och att väljarna därför, genom ett mirakel, ska återvända till S i en sådan mängd att allt blir som förut. Detta är ett utdöende släkte utan nyrekrytering. Men de kommer fortfarande att vara levande, om än sjungandes på sista versen, och kunna göra sina stämmor hörda vid ett valnederlag 2014. Låt oss kalla dessa för S-traditionalisterna.
Trend tre. Politisk inriktning: vid en tredje valförlust inser de att de måste ta strid via utomparlamentariska medel som strejker och demonstrationer – och börja se sig om efter representanter både i riksdag och kommuner.
Många kommer att vilja ta strid för att inte bara markera sitt missnöje, utanför även för att de vill använda dessa metoder till att förändra. Denna riktning kommer också att vara öppen för ta del av internationella erfarenheter. De kommer också att kunna rekrytera nya unga som befinner sig i början av sitt fackliga arbete.
Även denna trend kommer att kunna finna sin förebild i Tyskland i form av WASG (Valalternativet – arbete och social rättvisa). Detta parti grundades 2004-2005, under samma period som Tysklands Socialdemokrater bildade en bred koalition med Tysklands motsvarighet till Moderaterna. Partiet bildades av radikalare socialdemokrater och medlemmar inom fackföreningar, många på en mellannivå, så att det fanns en social bas för partiet direkt. En svensk motsvarighet till WASG kommer också, med stor sannolikhet, att börja diskutera behovet av att få ett språkrör i riksdagen. Det är inte omöjligt att dessa kommer att fundera på en sammanslagning mellan radikala och fackligt orienterade socialdemokrater och Vänsterpartiet (vilket tyska WASG gjorde då de bildade ”Die Linke”). Men de kanske även skulle vilja inkludera seriösa fackliga aktivister och stridbara kommunala nedskärningsmotståndare. Dessa kommer inte att kunna samexistera med S-borgarna. Låt oss kalla denna trend för Unga kämpar – arbetarrörelsens framtid.
Arbetarpartiet skulle stödja en sådan politisk trend. Vi skulle ha mycket gemensamt: frågorna avindustrialisering och för gröna industrijobb, mot nedskärningar inom skola-vård-omsorg och försvara av sociala rättigheter som a-kassa, sjukpenning och pensioner samt demokratiska fri- och rättigheter. Vi skulle understryka behovet av militanta metoder för att försvara arbetsrätten från att slås sönder av bemanningsföretag kombinerade med fri arbetskraftsinvandring. Om denna trend är öppen för samarbete skulle vi sätta dess utveckling lika högt, minst, som vår egen.