15 % av den årliga biomassan från skogsbruket tillsammans med all svartlut (en restprodukt vid tillverkning av pappersmassa) kan redan idag täcka hälften av Sveriges drivmedelsbehov – om rätt satsningar görs. Detta visas i en nyutkommen rapport från Kungliga Vetenskapsakademien (KVA). Rapporten koncentrerar sig på att visa på potentialen hos den teknik vi har redan idag när det gäller biobränsle.
Rapporten pekar på att Sverige ligger i framkant när det gäller framtagandet av ”andra generationens biodrivmedel”. I rapporten nämns utvecklingsarbete vid massabruken i Piteå och Örnsköldsvik samt forskning om torkning och förgasning av biomassa vid universiteten i Umeå och Luleå. Man pekar på att de norrländska skogarnas förädlingsvärde skulle stiga betydligt om en industri för biobränsle växer fram.
Det specifika för andra generationens biobränsle är produktionsmetoden ”förgasning”. Förgasningen innebär att biomassan (träd, grenar, rötter osv) först omvandlas till en gas bestående av väte och kolmonoxid. Denna gas kan sedan, med olika metoder, sättas ihop till mer komplicerade molekyler som kan användas som biobränsle – exempelvis metanol och olika former av syntetisk diesel. Förgasningen innebär en enorm teknikutveckling jämfört med jäsning, som ofta används för att få etanol ut sockerrör.
Studien visar att de bränslen som hittills varit i fokus, etanol och biogas, hör till de minst effektiva eller begränsas av tillgången på råvaror. Högst energiuttag fås om biomassan omvandlas till metanol, som kan användas för att driva bensinmotorer, eller DME, som kan användas i dieselmotorer.
Studien pekar ut metanolen som ett bränsle med stor potential. Utöver att användas som energieffektivt bränsle i bensinmotorer (s.k. Otto-motorer) kan metanolen också användas istället för vätgas i bränsleceller och därmed utnyttjas för produktion av el. Metanolen ger dessutom mindre koldioxid vid förbränning än andra bränslen. En satsning på metanol öppnar även för möjligheten att infånga koldioxid ur atmosfären. Metoden kallas CCR (Carbon dioxide Capture and Recycling) och finns redan idag i industriell skala i Kina och på Island. Den går ut på att använda överskottsenergi från exempelvis vindkraftverk för att, i princip, slå samman vatten och koldioxid ur atmosfären till metanol. Energin från vindkraften kan därmed lagras i stora tankar med flytande metanol. Problemet med vindkraften – att den producerar el när vinden blåser och inte när behoven är störst – kan därmed minskas betydligt.
Dieselbränslet DME har potentialen att minska koldioxidutsläppen med 95 % jämfört med fossilt diesel. En begränsning är dock att DME är en gas och därför kräver omfattande investeringar i infrastruktur (vid bensinmackar, tankbilar osv) innan det kan användas i stor skala. Alternativet till DME heter TF-diesel och är mindre energieffektivt att producera men finns i flytande form och är därför lättare att använda i dagens motorer och infrastruktur.
De gröna jobben
Om Sveriges behov av drivmedel ska täckas av biobränsle krävs en kraftig produktivitetsökning inom skogsbruket. KVA-rapporten menar att man med intensivskogsbruk, gödsling och trädslagsbyte skulle kunna öka produktionen med 30 procent på 80 år – något som skulle täcka det totala behovet av biodrivmedel.
Med ett intensivare skogsbruk menas att mer sågtimmer, massaved och grot (dvs grenar och rötter) tas om hand. Detta kräver bättre planering och ett aktivare skogsbruk, vilket i sin tur skulle skapa fler jobb där skogen finns. Vid en slutavverkning krävs i princip dubbelt så mycket arbetskraft om groten skall tas till vara. Samtidigt måste näringsämnen återföras till skogen via gödsling, med aska från förgasningsprocessen, vilket ger ytterligare arbetstillfällen. Detta skulle också kräva ett stort fokus på att bevara ekologiska system och biodiversitet i markerna.
KVA-rapporten pekar på att alla steg i produktionskedjan måste vara energieffektiva. Transporterna måste effektiviseras. En idé är att ”rosta” råvaran från skogsbruket, dvs flis tillverkat av stubbar och sly, i närheten av avverkningsplatsen. Rostningen innebär att vatteninnehållet i produkten minskar kraftigt vilket minskar behovet av transporter. Rostningsanläggningar i glesbygden skulle innebära fler arbetstillfällen eftersom råvaran då inte bara skulle växa och avverkas, utan även delförädlas, i skogskommunerna.
Omvandlingen från biomassa till bränslen kräver storskalighet – och stora raffinaderier. Varje sådant raffinaderi kräver goda kommunikationer och flera leverantörer av biomassa. Samtidigt får de, av energitransportskäl, inte ligga för långt från skogen. Den rostade flisen och svartluten skall transporteras till raffinaderiet. Askan skall transporteras tillbaka till skogen. Gröna raffinaderier skulle kunna komplettera pappersbruk och sågverk i de större städerna längs Norrlandskusten. Totalt, från skog till färdig produkt, kan det handla om 100-tals nya gröna jobb – i skogen och i industrin.
KVA-rapporten visar att förutsättningarna finns för framväxten av en ny grön industrigren, kopplad till produktion av biobränsle. Rapporten visar också hur detta skulle kunna bidra till att vända den negativa utvecklingen i exempelvis Norrlands inland och samtidigt bidra till att minska utsläppen av koldioxid.
Tyvärr har varken staten eller enskilda företag, än så länge, varit villiga att göra de nödvändiga investeringarna. En satsning där kunnandet på universiteten, råvaran i skogen och arbetskraften i inlandskommunerna sammanförs, skulle innebära både en miljömässig och ekonomisk vinst. Att regeringen, som i andra sammanhang kastat miljarder i bidrag efter exempelvis restaurangnäringen, inte gjort en kraftfull satsning på denna bransch visar på dess ointresse för både miljön och industrin. Men inte heller den socialdemokratiska oppositionen har gjort några ansatser till att utveckla ett program för att satsa på grön industriproduktion. För att, i tid, genomföra en sådan satsning krävs löntagarkontroll över vinster och investeringar samt en långsiktig plan för utveckling av skogslänen. Idag är S helt ointresserade av detta.