Ingress
Detta är en andra, men fortfarande preliminär och översiktlig, kommentar till de omvälvande händelserna i Egypten (skriven 5/7-13). Egyptens valde president Mursi, med sin bas inom Muslimska Brödraskapet, har avsatts av Egyptens militär. Militären, som styrt Egypten sedan en kupp 1952, övertog i förrgår den politiska makten i landet. Militären har tillsatt en övergångsregering som ska styra landet fram till dess att allmänna val kan hållas. Det meddelades att detta kan ta upp till ett år. Det har framkommit att ”Al-Nour”, ett politiskt parti med rötter i den högerextrema fundamentalistiska muslimska salafistiska rörelsen, stödde beslutet att avsätta president Mursi tillsammans med militären. Detta visar, med all önskvärd tydlighet, på den oheliga koalition som låg bakom den statskupp som ägt rum i Egypten.
Vi har återigen kunnat se enorma folkmassor på Tahrir-torget, och på angränsande gator i Kairo, via media. Det sägs att protesterna har riktat sig mot president Mursi. Det stämmer med all sannolikhet. Men det är inte hela sanningen. Alla hundratusentals egyptier som gång på gång har visat sig vara beredda att riskera liv och lem, genom att sätta sig upp mot makten, har också demonstrerat för att uppnå något. De har inte bara demonstrerat emot någon. Andemeningen i vad en kvinnlig egyptisk journalist, som nyss intervjuades i Sveriges Radio, sa var att befolkningens strävan efter demokratiska friheter återigen hade kidnappats av de gamla makthavarna (militären). Detta som en kommentar till att militären återigen tagit över kontrollen.
I början av 2011 var det de väldiga folkliga mobiliseringarna, på torgen i bland annat Kairo och Alexandria, som tillsammans med omfattande strejker tvingade bort Egyptens dåvarande ledare Mubarak i vad många kallade för en ”halv” revolution. Detta ledde, efter en rad turer och kompromisser över huvudet på befolkningen i Egypten, till det val som innebar att Muslimska Brödraskapet och Salafisterna tillsammans erhöll ca 65 procent av rösterna till parlamentet. Presidentvalet innebar dessutom att brödraskapets kandidat Mursi blev president. Valutgången kom som en chock, inte minst för alla de aktivister som demonstrerat på torgen runt om i Egypten, inte bara för att få bort Mubarak utan också för demokratiska rättigheter och för en utveckling som skulle avskaffa arbetslöshet och fattigdom.
För dessa innebar valen en besvikelse i minst två avseenden. Dels vad gällde makthavarnas manipulationer för att hålla befolkningen utanför varje reell möjlighet att påverka utvecklingen i Egypten. Kompromisserna mellan ”Brödraskapet” och militären garanterade att militären, även efter valet av Mursi till president, också fortsättningsvis skulle spela en avgörande roll när det gäller utvecklingen i Egypten. Kompromissen i toppen, mellan ”Brödraskapet” och militären, ställde effektivt arbetare, bönder och de unga aktivisterna på torgen i Kairo, Alexandria och andra städer runt om i Egypten vid sidan om makten. Den andra, och delvis mer djupgående chocken, visade vilka djupgående politiska-ideologiska skillnader som fanns mellan exempelvis de unga aktivisterna i städerna och de eftersatta områdena i andra delar av Egypten.
På landsbygden, men också bland de fattiga i städernas förorter, så fanns det enormt många som inte uppfattade att protesterna från aktivisterna på torgen speglade deras behov. Valet innebar ett brutalt nederlag för de, ofta liberala och västorienterade, yngre välutbildade personer från medelklassen som trodde att Tahrir-torgets attityder speglade åsikterna i hela Egypten. Men aktivisternas isolering visades av att ”brödraskapet” och salafisterna tillsammans fick ca 65 procent av rösterna (Salafisterna vill stena kvinnor, som har sexuella kontakter med män utanför äktenskapet, till döds). Varje seriös analys av Egypten måste ta hänsyn till stödet för dessa båda muslimska partier.
Militärens sociala bas
Men även militären har en social bas. Dessa hade inte kunnat styra ett land som Egypten i nästan 60 år enbart med hjälp av bajonetterna (från 1952). President Nasser, som också kom ur militärens led, erövrade ett enormt folkligt stöd genom att bland annat ta över Suez-kanalen 1956 och därmed utmana de gamla kolonialmakternas (Storbritannien och Frankrike) samt Israels inflytande i området. Trots ett militärt nederlag vann Nasser en gigantisk politisk seger då dessa tre länder tvingades att dra sig tillbaka och återlämna Suez-kanalen. Även om det var länge sedan entusiasmen för Nasser försvann har militären kunnat behålla delar av sitt folkliga stödet. De har mist två stora stödjepunkter. Först utgör militären en stor del av den ekonomiska borgerligheten i Egypten. Olika beräkningar gör gällande att de, via direkt och indirekt ägande, kontrollerar 10-15 procent av Egyptens hela ekonomi. Militären äger både industrier och företag i byggbranschen. (Men det finns bedömningar som gör gällande att siffran ligger på hela 40 %).
Sedan har stora delar av befolkningen i Egypten sett militären som en garant för att mer eller mindre muslimskt fundamentalistiska organisationer, Muslimska Brödraskapet och Salafisterna, inte ska få ett allt för stort inflytande. Detta har inneburit att det funnits en acceptans, hos stora grupper inom landet, för militärens styre trots dess auktoritära metoder. Borgerlighetens inhemska ryggrad i Egypten utgörs av militären. I sin egenskap av de väpnade styrkorna har militären utgjort statens kärna och därmed utgjort den yttersta garanten för ordningen i landet. Men dess ekonomiska betydelse gett militären en ännu tyngre roll i samhället. Den har vuxit samman med, och utgör en avgörande del av, den ekonomiska borgerligheten. Generalerna och kapitalisterna har vuxit samman genom militärens eget ägande av företag, genom släktskap och giftermål.
Till detta måste läggas ytterligare en faktor. Under 70-talets senare halva gjorde Egyptens dåvarande president Sadat en politisk uppgörelse med Israel. Sedan dess har militärens högsta ledare haft goda kontakter med exempelvis USA. Många egyptiska befäl har fått sin utbildning av amerikanska rådgivare. USA har också stått för utrustningen av Egyptens avancerade vapensystem (vilket också har ökat samarbetet mellan de två länderna).
Då militären störtade Mursi gjordes detta med stöd av delar av den s k medelklassen, men också med stöd av delar av arbetarklassen, som just såg militären som en ”buffert” mot ett alltför stort inflytande för ”Brödraskapet” och Salafisterna. Deras otidsenliga syn på samhället, speciellt på kvinnornas roll, skrämmer. Detta har alltså spelat roll viktig roll under alla de år militären dominerat Egyptens politiska liv. Men Mursi hade inte heller lyckats påbörja en utveckling som syftade till att avskaffa arbetslöshet och fattigdom. Detta spelade också militären i händerna då den genomförde sin statskupp den 3 juli (även om militären själva har det största ansvaret för samhällets problem efter sina sex årtionden vid makten). Militären utför en balansgång mellan kraven på verkliga demokratiska friheter och behovet av att avskaffa arbetslöshet och fattigdom å ena sidan, och rädslan hos stora delar av befolkningen för att ”Brödraskapet” och Salafisterna ska få ett alltför stort inflytande å den andra. Militären har dessutom, åtminstone temporärt, lyckats spela ut Salafisterna mot ”Brödraskapet”. Detta visar på djupet av den politiska korruptionen även hos ledarskapet inom Salafisterna – denna högerextremistiska fundamentalistiska rörelse.
Kampen för socialism är måste ställas som en dagsfråga i Egypten
Det enda som kan garantera en utveckling mot verkliga demokratiska friheter, och ett avskaffande av arbetslöshet och fattigdom, är en organisering av arbetarklassen kring ett politiskt program som bl a kräver att militärens enorma ekonomiska tillgångar socialiseras. Detta för att skapa en ekonomisk bas för att angripa arbetslösheten och fattigdomen i städerna och på landsbygden. Kampen för demokratiska friheter och för en demokratisk kontroll av militärens nyckelföretag och landets banker måste ställas som dagskrav. Den borgerligt-demokratiska rörelsen från 2011 har visat sig helt otillräcklig. Situationen i dagens Egypten kräver att ett politiskt program som syftar till en socialistisk revolution.
Alternativen till en socialistisk revolution är ett militärt styre som kommer att bli allt mer auktoritärt. Men det finns också ett ännu värre scenario. Detta scenario är ett inbördeskrig mellan å ena sidan den ”militära” delen av borgerligheten i Egypten och å andra sidan en allt mer högerextrem fundamentalistisk gren av borgerligheten. Det finns ingen möjlighet att glömma det stora folkliga stödet för ”Brödraskapet” och Salafisterna. Dessa fick tillsammans ca 65 procent av rösterna i parlamentsvalet för två år sedan. Varje ”lösning” av dagens kris som sker genom en kraftmätning mellan militären och högerextremistiska fundamentalister, inom ramen för ett borgerligt samhällssystem med feodala inslag, kommer att leda till ett kraftigt ökning av det politiska förtrycket och till en ytterligare ökning av arbetslöshet och fattigdom. I värsta fall genom ett katastrofalt inbördeskrig.
Förbund arbetare – bönder för att splittra militär och högerextrema fundamentalister
Därför krävs ett politiskt program som syftar till att skapa ett förbund mellan Egyptens arbetarklass, torgens unga aktivister, förstädernas arbetslösa och bönderna på landsbygden. Ett socialistiskt program måste syfta till att splittra både av militären och ”Brödraskapet”. Detta kan endast ske genom att föra fram krav som garanterar jord, bevattning och förmånliga lån till de nära 60 procent av befolkningen som bor på landsbygden. Programmet måste också garanterna arbete och bostäder för de fattiga i städer och förstäder. En avgörande krav är att alla grupper och individer måste ges garantier för att de själva ska ges rätten att välja hur deras förhållande till islam och de kulturella traditionerna ska vara utformade. Detta krav är extra viktigt för kvinnorna i Egypten. Det finns ingen möjlighet att splittra organisationer som Muslimska Brödraskapet eller Salafisterna efter klasslinjer utan att dels erkänna deras starka folkliga stöd, dels föra fram krav som syftar till att bryta upp detta stöd efter klasslinjer där hänsyn tas till det speciella förtrycket (och hotet av ett ännu värre förtryck) av kvinnorna. Här måste det faktum att Salafisternas politiska parti, Al-Nour, gav ett aktivt stöd till militärernas statskupp lyftas fram.
Organ för dubbelmakt och en aktiv internationell arbetarsolidaritet
De meniga vinnas för den socialistiska revolutionen. Tendenser till en upplösning av militären har tidigare visat sig. Detta bl a i november 2011, då militärens ingripande ledde till många tiotals döda, och till över 4 000 skadade. Generalernas privilegier å ena sidan, och de menigas samt de lägre befälens kontakt med den förtryckta och fattiga delar av befolkningen å den andra sidan, skapar en grund för att splittra militären. Men en splittring av militären, i syfte att upplösa dagens väpnade styrkor och skapandet av en demokratisk folkmilis, kräver inrättandet av soldatkommittéer till vilka meniga och lägre befäl, som tar avstånd från militärledningen, kan ansluta sig. (Detta skulle innebära upprättandet av en väpnad kraft som kan ge skydd mot de repressalier som generalerna kommer att försöka slå tillbaka med).
Dubbelmaktsorgan, som motsvarar soldatkommittéer, måste också skapas på fabriker, i bostadsområden och på landsbygden. Dessa måste organiseras kring krav på arbetarkontroll över produktionen och arbetsvillkor i fabrikerna; kring krav på jord, bevattning och förmånliga lån som gynnar de fattiga på landsbygden. Detta utgör en av förutsättningarna för att kunna splittra ”brödraskapet” och salafisterna efter klasslinjer. Ska socialismen segra måste sedan arbetar-, soldat-, bostads- och bondekommittéer bindas samman på nationell nivå för att skapa en alternativ, väpnad, maktstruktur – ett positivt alternativ till de alltmer auktoritära maktstrukturer som utgörs dels av militären, dels av de högerextrema fundamentalisterna. Och återigen: det är avgörande att alla grupper och individer ges rätt att själva utforma sitt förhållande till islam – speciellt kvinnorna.
En socialistisk seger i Egypten förutsätter att kraven på demokratiska friheter kopplas till krav på ett övertagande av militärens enorma ekonomiska tillgångar samt på kontroll av bankerna och kapitalrörelserna. Detta för att stoppa kapitalflykt och kunna styra kreditgivningen så att den gynnar de fattiga i städerna och på landsbygden genom stora utvecklingsprogram mot arbetslöshet och bostadsbrist samt för förmånliga lån till jord och bevattningsanläggningar. Men kampen måste dessutom utvidgas till en internationell rörelse mot imperialismen. Arbetarna i Libyen och Tunisien, men även i Grekland, Portugal, Italien och Spanien (för att nämna några länder) har samma fiender i form av IMF, EU och USA som de egyptiska arbetarna, ungdomarna och bönderna. Ett initiativ måste tas för att upprätta en ny arbetarinternational baserad på kamp mot Trojkans (Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och IMF) överstatliga åtstramningspolitik. Det krävs en internationell rörelse för att besegra Trojkan, ett av de organ som den internationella borgerligheten alltmer lutar sig emot (i stället för parlamentarismen), för att kunna genomföra sina brutala åtstramningsprogram.
Revolution eller kontrarevolution i Egypten
Militärens kupp mot Mursi har visat att ingen del av den egyptiska borgerligheten, oavsett om den är klädd i uniform och går i USA:s ledband eller om den utgörs av högerextrem fundamentalism, kan föra Egypten framåt. Istället krävs ett socialistiskt alternativ baserat på ett förbund mellan arbetare, bönder och ungdomar – baserat på demokratisk kontroll av banker och nyckelföretag – i syfte att genomföra ett program mot bostads- och arbetslöshet i städerna och för jord och bevattning på landsbygden. Vägen till demokratiska friheter, och ett avskaffande av arbetslöshet och fattigdom, kan endast garanteras via en socialistisk revolution. Alternativet till detta är en kontrarevolution där Egyptens arbetare, bönder och fattiga hotas av en blodig diktatur, eller ett ännu värre inbördeskrig, som skulle kasta landet många årtionden tillbaka vad gäller demokratiska friheter och ekonomisk utveckling.
Vår utsände i Kairo