Det Muslimska Brödraskapet har, likt en gång Hosni Mubarak, tvingats bort från makten. Så sent som i presidentvalet i juni 2012 erhöll ”brödernas” kandidat Mursi över 13 miljoner röster och valdes till president. I slutet av 2011 fick Brödraskapet, tillsammans med Salafisterna, hela ca 65 procent av rösterna i parlamentsvalet. Brödraskapet slöt även en uppgörelse med militären. Den innebar att generalerna även fortsättningsvis skulle spela en avgörande roll i Egypten, både genom sin kontroll över de väpnade styrkorna, och genom att ”bröderna” inte skulle ifrågasätta militärens ekonomiska imperium. Utifrån dessa framgångar kan man fråga sig hur stämningarna kunnat vända så fort?
Brödraskapet spelade sina politiska kort uselt. Man lyckades stöta sig med arbetarna – utan att vinna borgerlighetens förtroende. Här är några exempel på ”brödernas” politiska misslyckande:
a) de urvattnade ett förslag till en mer progressiv skatt,
b) de avvisade ett lagförslag som skulle ha garanterat rätten att bilda oberoende fackföreningar genom fria omröstningar på arbetsplatserna – istället gjorde de gemensam sak med arbetsgivarna och föreslog en ”reglering” av rätten att strejka – och strejkande arbetare har dömts till de hårdaste straffen sedan 70-talets slut,
c) de tog avstånd från ett populärt krav som gick ut på att vägra återbetala statsskulden,
d) de nonchalerade ett domstolsbeslut som gick ut på att återkalla utförsäljning av offentligt ägda företag till skamligt låga priser,
e) de åter-aktualiserade Mubaraks plan för ”Kairo 2050” som bland annat gick ut på att vräka fattiga från sina bostäder för att få plats för fem-stjärniga hotell,
f) de drev igenom en författning som befäste islamisternas makt och som samtidigt inskränkte rättigheter för kvinnor och religiösa minoriteter.
En sådan ekonomisk politik stötte bort arbetarklassen, de fattiga och de arbetslösa. Samtidigt ökade oron för ett allt för stort inflytande för fundamentalistisk islam. Speciellt hade ”sekulärt” sinnade kvinnor all anledning att oroa sig.
Borgerlighetens ökande missnöje
Brödraskapet hade sannolikt hoppats kunna visa den mer väst-orienterade delen av borgerligheten att man var att lita på (med sin antifackliga hållning). Men inte heller detta lyckades. Den ekonomiska krisen har visserligen slagit mot alla länder – och de ekonomiskt svaga länderna drabbas hårdast – så Brödraskapet kan inte ensamma ställas till ansvar. Men dels var förväntningarna på ”bröderna” höga. Dels agerande Mursi och co både skickligt och osäkert. Det är exempelvis inte möjligt att både tillgodose önskemålen från IMF, om att avskaffa subventioner på bensin, läsk och tobak (om man vill låna pengar), och samtidigt önskemålen från befolkningen om att samma subventioner ska behållas. Brödernas politik blev en politik av vacklan. De hårda och växande motsättningarna inom landet fick dessutom även stora ekonomiska konsekvenser. Motsättningarna skrämde bort turister som traditionellt stått för en stor del av landets utländska valuta. Utvecklingen har kraftigt minskat värdet på det egyptiska pundet. Detta har lett till att importerade matvaror ökat i pris – något som ofta innebär prisökningar även på inhemskt producerade livsmedel.
Brödraskapets stöd minskade bland arbetslösa och fattiga
Brödraskapet har varit alldeles för känslig för stämningar bland arbetare och de fattiga på landsbygden för att kunna föra en konsekvent, brutal, nedskärningspolitik. De har ansett sig behöva dessa gruppers stöd i sin kamp, på liv-och-död, mot militären. Men samtidigt innebar Brödraskapets politiska-ekonomiska åtgärder att man ändå stötte bort stora delar av dessa grupper.
Arbetslösheten har ökat sedan Mubarak avsattes i februari 2011. Enligt DN kan mellan 25 – 30 procent av egyptierna vara arbetslösa. Samtidigt beräknas uppåt 30 procent av befolkningen ligga under fattigdomsgränsen. Och med tanke på förhoppningarna skapade detta en väldig besvikelse. Till detta ska läggas den rädsla som nya lagar skapade, både bland fackföreningarnas medlemmar, och bland sekulariserade kvinnor och män. Och sedan, som pricken över i:et, riktades en kritik från Salafisterna om bristande trohet mot sharialagarna (för att betalning av ränta på lån från IMF inte skulle vara förenligt med islam).
Men Muslimska Brödraskapet är ingen kampanjorganisation för att ställa upp i val vart fjärde år. De har varit förnekade, förlöjligade och förföljda under årtionden. Brödraskapet har, som vi tidigare skrivit om, en social infrastruktur som är mycket stark. När militärens övergångsregering misslyckas i krisens spår, och om inget socialistiskt arbetarparti bildas, är det inte bara möjligt utan även troligt att ”bröderna” kan göra en politisk come-back