Sverige koncentreras brutalt till Stockholm-Mälardalen och landet i övrigt riskerar att utarmas till en råvaruproducerande koloni.
Under 1960- och 70-talen präglades Sverige av en väldig folkomflyttning. I norrland flyttade folk, från inland till kust, från norr till områdena runt Stockholm och Göteborg. Detta gav upphov till en motreaktion som kallades för ”gröna vågen”. Märken tryckes upp med texten Vi flytt´ int´. Sånger som Lyckliga gatan (du finns inte mer) hamnade på Svensktoppen. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) döptes i folkmun om till Alla Måste Söderut. Politiskt innebar gröna vågen att Centern blev landets näst största parti. I Luleå demonstrerade även raggarna mot utarmningen av norra Sverige, med banderollen Arbete på hemorten, hängandes ut från sina ”jänkare”. Detta som en del av den väldiga Norrbottensmarschen för ungdomsjobb på hemorten i vilken minst 3 500 personer från hela Norrbotten deltog. Året var 1979 och arrangörerna var 7:e aprilrörelsen.
Glesbygdens problem – och förorternas
Men inte ens detta lysande initiativ, det överlägset bästa exemplet på den motkultur som växte fram, kunde hindra den kapitalistiska utvecklingen. Glesbygden fortsatte att avfolkas, och inte bara i norr, utan i hela Sverige. Begreppet glesbygdsproblem etablerades. Och skitsnacket runt Stureplan gick ut på att norra Sverige utgjorde en kollektiv socialbidragstagare. Detta på den ena änden av skalan. I den andra änden tilltog problemen, dels i arbetarbarackerna i Göteborg, dels i de hastigt utbyggda förorterna runt Stockholm. Vi har sett resultaten, bland annat i form av sociala upplösningstendenser, då bränder flammat upp i Husby och Rosengård. Dagens Centerparti saknar politik för ett Sverige i regional balans. Däremot är det tydligt hur Sverigedemokraterna har kunnat växa, både ”tack vare” problemen i vissa förorter, och genom att appellera till arbetare som förlorat jobben i glesbygdens kommuner.
Koncentration ökade efter 90-talskrisen
Efter återkomsten till regeringsmakten 1982 övergav Socialdemokraterna, och även Vänsterpartiet, alla ambitioner på att motverka marknadens härjningar. Allt tal om en aktiv industri- och regionalpolitik försvann. Och idag talar Fredrik Reinfeldt om att Sverige ”brukade” vara ett industriland – trots att värdet av landets export motsvarar halva BNP. Men det handlar inte bara om okunskap – på sina håll har en direkt industrifientlighet vuxit fram.
Koncentrationen av Sverige har fortsatt. En allt större del av befolkningen återfinns nu i tre områden: Malmö och övriga Skåne, Göteborg med sitt kommunbälte samt Stockholm-Mälardalen! Denna utveckling tog extra fart efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet. De tre storstadslänen (Stockholm, Västra Götaland och Skåne län) svarade för 70 procent av den totala BNP-tillväxten under perioden 1995 – 2005. Detta innebar att den regionala obalansen ökade extra snabbt under denna period.
Vi har inte hunnit analysera hur den historiskt djupa krisen 2008 har inverkat på balansen mellan Sverige olika regioner. Detsamma gäller för effekterna av den våldsamma tillväxten i bl a Kina och Indien. Göteborgsregionen drabbades hårt av krisen inom fordonsindustrin 2008. Den kraftigt ökade efterfrågan på bl a järnmalm har lett till väldiga investeringar i Norrbotten under senare år. Men obalansen mellan Sveriges olika regioner fortsatt att öka. Se tabell nedan.
Stora Stockholm
Som vi ser av tabellen ovan fortsätter de tre storstadslänen att öka sin ekonomiska och befolkningsmässiga dominans. Över hälften av landets befolkningen bor idag i de tre storstadslänen. När det gäller ekonomin väger ”de tre stora” ännu mer. De utgör tillsammans snart 60 procent av landets BNP. Men det har skett en skiktning även bland storstadslänen. Det är Stockholm som intar en absolut särställning. Om inget dramatiskt inträffar kommer, inom loppet av några år, snart var fjärde invånare i landet att vara bosatt i Stockholms län. Och redan idag utgör länets ekonomi cirka 30 procent av Sveriges BNP.
Till detta ska läggas ett frivilligt samarbete inom ”Region Stockholm”. Regionen är inte en administrativ enhet som en kommun eller ett län. Stockholmsregionen binds samman av infrastruktur som kommunikationer, industriell struktur samt boende. Kärnan i detta är vad som brukar kallas Stockholm-Mälardalen. Men Stockholms tyngd har inneburit en ännu vidare ekonomisk ”organisering” av Sverige. I Stockholmsregionen ingår även länen Uppsala, Södermanland, Västmanland och Örebro. För att ge läsaren en geografisk bild av området kan vi nämna några städer som markerar regionens geografiska utbredning. I norr Gävle, i söder Oxelösund och i väster Örebro. Ekonomiskt och befolkningsmässigt utgör Stockholmsregionen en gigant. Här återfinns 37 procent av landets befolkning och 42 procent av rikets BNP. Mälarbanan utgör en blodåder i denna region och denna förstärks nu genom den nya Citytunneln och andra utbyggnader.
Koncentration även i glesbygden
Den väldiga dominansen för ”de tre stora”, och speciellt för Stora Stockholm, ställer frågan vad som ska hända med övriga landsdelar. Ibland talas det om att ”låta hela Sverige leva”. Men varken Alliansen eller Socialdemokraterna/Vänsterpartiet/MP har någon strategi för detta. Samtidigt som koncentrationen rullar vidare, på nationell nivå, sker en liknande utveckling inom de olika regionerna. På många håll tycks utvecklingen gå mot att hela län omvandlas till en form av råvaruproducerande kolonier – med fläckvisa undantag. Vi ska åskådliggöra detta genom att beskriva utvecklingen i Västerbotten.
Kommentarer är stängda.