FÖRFATTARE Vad kännetecknar riktigt bra litteratur? En riktig bladvändare är ett epitet som recensenter ibland använder för att beskriva en särdeles bra bok. Men, handen på hjärtat, att författaren förmår läsaren att vända blad och läsa vidare är väl det minsta man kan kräva av en bok.
För mig är känslan av verklighetsflykt det bästa betyg en roman kan få. När jag glömmer tid och rum och förflyttar mig in i handlingen och blir kompis med, eller fiende till, karaktärerna i böckerna – då har författaren lyckats. Och det gör Willy Vlautin. Att hans böcker (åtminstone de två som översatts till svenska och som jag läst) delvis handlar om just eskapism är ju också lite kul.
Vlautins romaner befolkas av människor som på det ena eller andra sättet hamnat på samhällets skuggsida, men han vältrar sig inte i andras olycka. Tvärtom är hans kantstötta karaktärer, trots misären, starka individer. Och det är just de träffsäkra karaktärsskildringarna som sticker ut i Vlautins böcker. I debutromanen ”Motellivet” (Bakhåll, 2011) är det två bröder som flyr fältet efter en olyckshändelse som får tragiska konsekvenser. Med fantasins hjälp hankar sig bröderna fram och övervinner svärtan och tragiken i sin tillvaro.
I ”Norrut” (Bakhåll, 2012) är det 22-åriga Las Vegas-servitrisen Allison som drar sin kos från en svinaktig pojkvän och hamnar i en minst sagt självdestruktiv spiral. Från askan i elden, med andra ord. När hon flyr från kasinometropolen Vegas till spelhålan Reno, Nevada, är hon gravid i fjärde månaden men pojkvännen vet ingenting. Och Gud nåde Allison om han skulle få reda på det. En adoption blir lösningen men så fort barnet är i sina nya föräldrars famn tar allt en dyster vändning.
Vlautins kärnfulla och enkla prosa går hand i hand med den verklighet han beskriver i sina böcker. Det är visserligen en allt annat än munter verklighet men den skildras med lätthet, empati, humor och en stor dos kärlek som visar att Vlautin är bekant med och bekväm i den miljö han beskriver. Inte bara den fysiska miljön utan också själva tillvaron. Vlautin har helt enkelt nött samma trottoarer och levt samma liv som karaktärerna i böckerna. Och det ger berättelserna en självklar trovärdighet och läsaren en trygghetskänsla trots att svärtan stundom är kompakt. När Allisons pojkvän kedjar fast henne i sängen en hel dag, som straff för att hon skämt ut honom, och sedan kommer hem med en andedräkt som stinker alkohol och svett som luktar amfetamin skruvar man onekligen på sig. Men på något sätt kommer ändå Allison ut ur situationen som om inte vinnare så i alla fall inte förlorare. Slutet gott men långt ifrån allting gott, så att säga.
Även i ”Norrut” spelar fantasin och föreställningsförmågan en inte obetydlig roll. När det drar som snålast drömmer Allison sig bort till Paul Newmans värld. Ett inramat foto av skådespelaren och sexsymbolen är en av hennes käraste ägodelar. Eskapism både mellan pärmarna och i läsfåtöljen, alltså. Bättre kan en bok inte bli, åtminstone inte enligt denna recensent.
Nu nöjer sig inte Vlautin med att vara författare till decenniets bästa roman, enligt författarkollegan George Pelecanos. Han är också en fantastisk singer-songwriter i lågmälda alt country-bandet Richmond Fontaine. Pennan och gitarren är lika effektiva vapen i Vlautins händer. Böckerna kan betraktas som djupdykningar i samma tema som återfinns i Richmond Fontaines låtar. Eller tvärtom, låtarna är aforistiska koncentrat av böckernas tematik, korta episoder och ögonblicksbilder ur verkligheten. Senaste plattan ”The High Country” (Decor Records, 2011) berättar historien om livet i ett skogshuggarsamhälle och ett älskande ungt par som längtar bort, till ett annat hem. Kanske inte genrens mest lättlyssnade album men för den som ger bandet och albumet en ärlig chans finns mycket att hämta. ”Post to wire” från 2004 är mer lättillgänglig och kanske ett bättre ingångsalbum för den nyfikne. Med boken ”Norrut” följer för övrigt en skiva med instrumentala låtar tänkta att ackompanjera läsandet. Ett soundtrack till romanen, helt enkelt. Ett nyskapande grepp, vilket är ännu ett kännetecken för riktigt stor konst.
Läs ”Norrut”. Lyssna på Richmond Fontaine. Helt enkelt.