Konkursen för Saab, och flytten av AstraZenecas forskningsavdelning, utgör tragedier som underminerar den svenska välfärden och möjligheten att driva en politik för arbete åt alla. Dessa och andra industrinedläggelser kom dock inte som ett oväntat slag från ingenstans.
De måste istället ses mot bakgrund av en långvarig trend av kapitalexport och minskade investeringar hemma i Sverige. Något förenklat innebär kapitalexport att ett företag investerar sina vinster utomlands, istället för i det land där företagets anställda har producerat varorna och skapat vinsterna. I ett tidigare nummer av Nya Arbetartidningen har vi jämfört Sveriges investeringar utomlands med andra länders investeringar i Sverige, under åren 2001-2010. Resultatet var förödande. Det visade sig att utflödet av kapital från Sverige uppgick till i snitt ca 2 procent av BNP, varje år, under hela denna tioårsperiod! Sverige är ett av de utvecklade länder som har störst utflöde av kapital.
Om hela sparandet (i princip vinsterna) i Sverige, åren 2001-2010, hade gått till investeringar (i Sverige) så hade investeringarna varit hela 40 procent större totalt sett under denna tioårsperiod! Oavsett om partierna var svarta, vita, röda eller blå, så har globaliseringen gjort dem alla böjda och grå. Det handlar inte, i första hand, om att S och M försöker att likna varandra. Det handlar om att båda dessa partier, liksom V och MP, kröker rygg för de stora internationella banker och finansspekulanter som utgör en av de viktigaste komponenterna i globaliseringen. En annan komponent i globaliseringen är bemanningsföretagen, och deras brutala sätt att utnyttja den billiga arbetskraften i länder som Polen och de baltiska staterna, för att slå ut arbetare som jobbar efter fackligt godkända avtal i Sverige.
Om Sverige ska överleva som industrination – vilket är förutsättningen för att kunna pressa tillbaka arbetslösheten och slå vakt om välfärdssamhället – krävs bland annat två avgörande inslag i ett program för att bemöta globaliseringens negativa effekter.
▪ Dels måste arbetarna och tjänstemännen ta kontrollen av vinsterna. Detta kräver en demokratisk kontroll och ägande över banker och andra kreditinstitut. Detta för att kunna förhindra kapitalflykt och istället styra vinsterna till investeringar i grön industriell produktion, upprustning av miljonprogrammet och ökade resurser till vård och utbildning, sjukpenning och pensioner.
▪ Det andra inslaget handlar om fackföreningarnas nya roll. Dessa måste bryta med sin nationalism och på allvar ta strid för gränsöverskridande kollektivavtal. För att kunna tillkämpa sig gränsöverskridande kollektivavtal kommer det att även att krävas gränsöverskridande kampmetoder som exempelvis en all-europeisk generalstrejk.
Idag är det ingen av kritikerna av S-utspelet, hur riktig och skarp kritiken än är, som vågar påbörja den organisering som krävs för att förverkliga dessa krav. För det kommer att krävas både organisering och strid för att bemöta de negativa sidor av globaliseringen som Sverige, men även övriga länder i Europa, känner av i ständigt ökande omfattning.
Oförmågan att ta itu med globaliseringen är förklaringen att kretsen kring Stefan Löfven, som först slog från vänster mot Mona Sahlin, nu har övertagit flera av ”sahlinarnas” ståndpunkter. Och så kommer det att vara så länge ingen tar på sig att utforma ett politiskt program som grundar sig på socialisering av bankerna och gränsöverskridande kollektivavtal.