Nästan en halv miljon postvalsedlar har skickats ut till alla medlemmar i det tyska socialdemokratiska partiet SPD. Frågan som medlemmarna ska ta ställning till är huruvida de stödjer bildandet av en Storkoalition (GroKo – ”Grosse Koalition”) med Angela Merkels borgerliga parti CDU/CSU (Kristdemokraterna).
Regionala konferenser har hållits i frågan. Ett exempel är att 900 medlemmar i arbetarområdet Kamen, öster om Ruhr, har debatterat de politiska frågor som storkoalitionen skulle driva. Helgen den 6-7 december organiserade Ungsocialisterna en konferens där storkoalitionen debatterades. Sju distrikt har redan uttalat sitt motstånd mot en Storkoalition. Men än så länge har resultaten av de regionala konferenserna hemlighållits.
Dokumentet som skulle utgöra det politiska underlaget för en storkoalition är 185 sidor långt och rubrikerna låter som om de var tagna från ett SPD-program: hållbar utveckling, insyn i chefslöner, utbyggnad av förnyelsebara energikällor, reglering av finansmarknader, modernisering av arbetsrättsliga lagar, trygghet för äldre, jämlikhet mellan könen, för tolerans och demokrati, kamp mot ungdomsarbetslösheten, bättre villkor för deltidsarbetande, för en lagstadgad minimilön, och så vidare.
SPD-ledningen har friat till medlemmarna och sagt att koalitionsprogrammet bär en ”socialdemokratisk signatur”. I den konservativa pressen beskrivs Merkel som en socialdemokratisk förbundskansler. Oppositionella på vänsterkanten har dock en annan uppfattning. Olika kritiska röster säger att CDU/CSU inte behöver stöd av SPD, utan att de själva kan genomföra alla politiska krav i programmet. En ung medlem i SPD har påpekat att SPD redan har förlorat sin profil genom att utelämna viktiga krav som exempelvis förmögenhetsskatt för miljonärer. Samma person hävdar också att SPD skulle riskera splittring om det gick med i en koalition – vilket skulle leda till att partiet förlorade hälften av sina medlemmar och röster.
De flesta mätningar visar att SPD-medlemmar skulle acceptera en Storkoalition som bättre än ingenting. En provomröstning, vilket lika gärna kan vara desinformation, ger Ja-sidan 80 % av rösterna. En annan ger Ja-sidan 72 %. Men då de som motsätter sig koalitionen skulle vara mer drivna att rösta så skulle slutresultatet lika gärna kunna bli mycket jämnare. 30 % av de röstberättigade måste rösta för att omröstningen ska vara giltig, men redan nu har ca 40 % röstat. Endast ca 30 000 av de 470 000 rösterna måste avläggas för att resultatet ska vara bindande, även om partiets stadgar säger att riksdagsledamöter inte kan ges politiska mandat av andra än medlemmarna i deras eget distrikt.
Enbart själva processen av att rösta Nej skulle kunna öppna vägen för bildandet av en sammanhängande vänsterflygel inom partiet. Och denna skulle kunna involvera 5, 10 eller 20 tusen SPD-medlemmar, vars position otvivelaktigt skulle stärkas under Storkoalitionens tid vid makten. Även de nyligen genomförda regionala konferenserna kommer att ha inneburit att oppositionella på vänsterkanten har kunnat ta kontakt med varandra, vilket underlättar framtida samarbete.
Om Storkoalitionen bildas kommer vänsterpartiet Die Linke, med sina 10 %, att vara ett av två oppositionspartier (de Gröna är det andra, med något svagare stöd än Die Linke). Die Linkes parlamentsgrupp skulle i såna fall lägga fram exakt samma vänsterkrav som SPD offrat för att kunna ingå i en Storkoalition, och SPD skulle tvingas att rösta emot samma krav som partiet kampanjade för inför valet i September! Som ett eko från den historiska splittringen mellan socialdemokraterna i SPD och kommunisterna i KPD kommer Die Linke att vänta, utanför SPD, och uppmuntra missnöjda socialdemokrater att byta parti. Die Linke kommer att tjäna på en storkoalition, och skulle kunna se sina opinionssiffror stiga från 10 till 15 % medan SPD sjunker från 24 till 20 %. Lojala vänsterinriktade medlemmar i SPD ser exakt detta scenario som en stor fara för framtiden för deras parti, även om det potentiellt skulle kunna leda till en förnyelse av SPD:s ledning och politik.
Men än så länge har ingen stark vänsterledare tagit på sig rollen av att svetsa samman oppositionen till en kraft som skulle kunna sträva efter att ta ledningen för SPD under de kommande åren. De svaga marxistiska krafterna är splittrade. Vissa försöker att broderligt appellera till medlemsbasen, medan vissa ultravänsterister attackerar SPD för att vara ett ”krishetsande kapitalistiskt parti” med vilket man inte kan samarbeta.
Resultatet av medlemsomröstningen kommer den 14 december.
Fakta: Stödet för Merkel och CDU/CSU
Merkels fortsatta popularitet vilar på att hon framstår som garanten för stabilitet. Och ekonomiskt har Tyskland sett en minskning i bytesbalansunderskottet, en ökning av kommunernas intäkter, samt en tillväxt av produktionen och exporten vilket tillsammans ger bilden av att den relativa stabilitet som rådit de senaste åren kommer att fortsätta.
Det finns dock ett antal faktorer som riskerar att rubba detta. Behovet av nya räddningspaket i södra Europa kan äta upp de tyska överskotten. En kris för dollarn skulle riskera att minska exporten och leda till förlorade jobb. Arbetarnas militans i ett läge då priserna på energi och varor stiger skulle pressa vinsterna. Och då programmet baseras på fortsatt tillväxt baserad på främst exporten så är det en koloss på lerfötter.
Fakta: De Gröna (tyska Miljöpartiet)
De Gröna heter mer korrekt Die Grünen/Bündnis 90 (de Gröna/alliansen från 1990) – där de senare var oppositionella element inom den antistalinistiska rörelsen i gamla DDR. De har tidigare varit häftiga antikommunister och motståndare till att samarbeta med Die Linke, då dessa fortfarande har vissa medlemmar från den gamla regimen.
Nyligen har en flygel inom De Gröna mjuknat i sin hållning mot CDU och ingått en koalition med dem i Hamburg. De har även förhandlat med Merkel. Å andra sidan kommer en annan flygel inom De Gröna nu överens om att kunna sammarbeta med Die Linke, vilket öppnar för möjligheten av en röd-röd-grön regering nu eller i framtiden. Där finns konturerna av en möjlig framtida splittring inom De Gröna.