Ariel Sharon, premiärminister i Israel 2001-2006, avled den 11 januari. Sharons kontroversiella politiska karriär innehöll allt från terrorism, massakrer och korruption. Under sina sista månader i politiken gjorde Sharon ett försiktigt försök att skapa fred med palestinierna.
Sharon inledde sin politiska bana som terrorist. 1953 blev han ledare för den fruktade Styrka 101, som utförde blodiga aktioner mot palestinsk civilbefolkning. Bland annat anfölls byn Qibya på Västbanken. Enligt en FN-rapport hade invånarna hållits kvar i husen med eldgivning medan husen sprängdes. 69 människor dödades – de flesta kvinnor och barn. Attacken ledde till att USA avbröt sitt bistånd till Israel under en kort period.
Styrka 101 blev snart en del av den israeliska armén, inom vilken Sharon gjorde karriär. I samband med krigen 1967 och 1973 var Sharon befälhavare för större arméenheter. Israels segrar gav honom status av krigshjälte.
Med detta som bas gav sig Sharon in i politiken. 1977 blev han som bostadsminister en av bosättningspolitikens främsta företrädare. De judiska bosättningarna på Västbanken fördubblades under Sharons ämbetsperiod.
Sharon var försvarsminister när Israel invaderade Libanon 1982. Krigets mest avskyvärda händelsen var massakrerna i Sabra och Shatila, två palestinska flyktingläger. Libanesisk milis gick in i lägren och avrättade uppåt 3500 civila. Kroppar låg överallt. En israelisk utredning fastslog efteråt att Sharon varit indirekt ansvarig för massakrerna eftersom att han släppt in milisen i lägren. Massakrerna tvingade Sharon att avgå som försvarsminister.
Som ledare för den politiska rörelsen Likud blev Sharon vald till premiärminister 2001. Denna period inleddes med en kraftfull israelisk militär närvaro på Västbanken. Den palestinska presidenten Yassir Arafat hölls i praktiken i husarrest under två år när israeliska stridsvagnar omringade presidentbostaden. Detta för att förnedra Arafat och alla andra palestinier.
Under sin period som premiärminister utreddes Sharon också för en rad korruptionsaffärer. Hans son Omri Sharon dömdes till nio månaders fängelse för bedrägeri i samband med politisk verksamhet år 2006.
Sommaren 2005 beslutade Sharon plötsligt att den israeliska armén skulle lämna Gazaremsan. I och med detta vände sig Sharon emot sina gamla vänner och med våld forslades judiska bosättare bort från bosättningar i Gaza. Detta orsakade motsättningar inom Likud och Sharon lämnade partiet för att bilda ett nytt parti, Kadima. Sharon utlovade nu ett ensidigt tillbakadragande från stora delar av Västbanken, vilket hade stort stöd bland israelerna. Några månader senare, årsskiftet 2005/2006, drabbades Sharon av en stroke och låg sedan dess i koma.