FILM Jag har aldrig varit ett stort fan av Sagan om ringen, varken i film eller bokformat. De var för mig ganska sega, speciellt när det handlade om Frodo och Sam. Efter att jag var klar med Sagan om ringen-trilogin så tänkte jag att de var bra, men jag behövde inte se dem igen. Därmed har Hobbit-filmerna en stor fördel över sina föregångare så här långt. Jag vill se Hobbit igen.
I denna, den andra filmen av tre som utgör sagan Bilbo Baggins, så fortsätter det äventyrliga sällskapets resa mot Ensliga berget och draken Smaug. Om du ej har sett första filmen så gör det inte så mycket. Du får ändå veta var huvudpersonerna är på väg och varför de är på väg dit. Du får också veta vilken uppgift som väntar huvudpersonen Bilbo.
Handlingen är för det mesta väl berättad om det inte vore för några smärre problem med tidsuppfattningen. Jag kunde inte riktigt hänga med hur mycket tid som har gått och karaktärer tyckte kunna förflytta sig tiotals mil på några timmar. Men det tog inte bort mycket av nöjet.
Karaktärerna är den bit av filmen som jag uppskattar mest, det är så mycket liv i dem. Dvärgarna var ganska svåra att hålla isär i förra filmen, men nu har regissören tid att utveckla dem lite och de är för det mesta underhållande. Skurkarna utvecklas lite mer och när väl draken Smaug äntrar scenen så stjäl han showen.
De välkoreograferade actionscener kommer att imponera – speciellt om man gillar berg- och dalbanor.
Om du inte gillar fantasy så kommer den här filmen inte att få dig att ändra uppfattning. Såg du första filmen och tänkte att Hobbiten inte är något för dig så borde du också undvika denna. Men för alla andra: gå och se Hobbit – Smaugs ödemark. Men helst efter att ha sett den första filmen i serien.